musikdirektör, och en af våra bättre kompositörer. Åubben Qvick fick några af hans stycken, satta för orgel och gick på en hvardag i kyrkan och spelade dem med hänryckning. I sin förtjusning bjöd han rusthållaren att komma och höra på; denne svarade: hvad är det för strunt, att hitta på några låtar? tacka vet jag min son, han har hittat på ett nytt sätt att smida hästskor, och derför har han nu fått Wasaorden. Strunt får din dotterson för sina låtar, och när du dör, så får han detsamma i arf efter dig, he, he! men min son får öfver hundratusen i houppteckningsvärde, och du blir icke hans förmyndare, he, he! Han reder sig sjelf han: det första jag lärde honom var att man är sig sjelf närmast! Några dagar derefter fick klockaren kallelse att komma till rusthållaren, ty denne var illa sjuk, och behöfde aderlatas. När klockaren kom, satt gubben ännu uppe i sin smutsiga skinnpels och röda yllemössa, likblek och orakad, blicken var vildare än någonsin. Hur står det till? frågade klockaren ömsint. Pappa blod af mig, det kokar i mig! Klockaren lydde, och arusthållaren blef något stillare, och sade mindre semiädelser åt sin bror än han brukade, hvilket väckte dennes förvåning, men han tog afsked då rusthällaren icke sade något vidare. Då han kom ut på gården träffade han husbonddrängen, som var en klok karl. Hvad har händt, etter far var så underlig? frågade klockaren i tysthet.