KUNG OSCAR och SKOGVAKTAREN. Pennritning af Pehr Thomasson. (Slut fr. föreg. N:0.) Elfva år hafva åter gått till ända. Dessa hafva varit lyckliga för Svea folk: ty fred och lugn har blomstrat hela tiden under kung Oscars milda spira. Det var en stilla vacker Juliqväll. På förstuguqvisten till klockarebostället satt det gamla skogvaktareparet och fröjdades åt solens nedergång. Då kom sonen från staden och berättade med tårfull blick att Kungen var död. Gumman sammanknäppte sina händer och sade med djup rörelse: Gud fröjde den goda själen! men gubben sade intet. Han gick med tunga steg in i rummet och grep med darrande hand den gamla fiolen. Han började sedan att spela utantill; och ju mera han spelade, desto djupare blef den klagan som ljöd ifrån fiolens bröst: Men det var icke allenast instrumentet som sålunda klagade: från hvarje hydda i hela landet hördes en klagan. En klagan dof som åskans mummel, Som ckots röst i skogens snår, Som kämpens sång från högens kummel, Som barnets suck vid modrens bår När mullen hörs på kistan falla . Så älskad OSCAR var af alla. —— —