guldgalonerade hofherrar korsade hvarandra i alla vrår och vinklar. Svenson satt uppmärksam som en astronom och kikade efter sin taffeltäckare, som dock icke ville blifva synlig. Imellertid hade slumpen fogat det så, att den poppel, hvari Svenson residerade, var belägen alldeles framför Kronprinsens sängkammare, blott några samnar från fönstret. Af denna anledning voro skogvaktaren och hans son de första föremål, som mötte Prinsens blickar då rullgardinen blef uppdragen. Ilan igenkände dem genast och undrade till en början, hvad som kunde vara orsaken till den mindre väl valda platsen. Scenen förekom honom så löjlig, att han ögonblickligen kom i ett gapskratt som varade flera minuter. Grefve H. och några andra hofherrar, som hörde detta, skyndade genast in för att göra sig underrättade om anledningen till denna ovanliga munterhet. Prinsen pekade på de kända föremålen; och nu blef det ett allmänt skratt, som äfven väckte Svensons uppmärksamhet. Han riktade sin öppna, ärliga blick mot fönstret och blef varse de skrattande herrarne, men utan att känna igen någon. Han tycktes likväl ana att skrattet gällde honom och skyndade derföre att begifva sig ned, hvilket skedde med en vighet som var beundransvärd. — Det var en högst egen ställning, som min goda skogvaktare hade valt för en audiens, — yttrade Prinsen.