som det kanske var synd att taga emot, för si karlen kunde vara fattig, fast han inte såg fattig ut. — Det behöfver du inte bekymra dig öfver, kära mor! Prinsen lönar nog sitt folk så att de hafva råd och lägenhet både till det ena och andra. — Må så vara ... Men säj mej Ola, är du inte rädd för att tala med Prinsen? — Nog är jag likasom litet ,bangen när jag tänker rätt på saken, och vore det inte för ,pågens framtid, skulle jag inte vilja besvära hvarken Prinsen eller andra. Jag tror likafullt att det ska gå bra. — Det tror jag med, bara du kan låta bli att raljera, ty sådant kan inte gå an inför honom, må du begripa. — Hvad den saken anbelanger, så kan du vara lugn som en pannkaka. Jag ska vara allvarsam som en birtapp och lägga mina ord så godt jag kan, men inte krusar jag så fasligt heller, ty jag rättar mej efter bibeln som säger att vi äro menniskor alla och hafva intet att berömma oss af inför Gud ... Jag fruktar bara för att pågen ska bli häpen och inte kunna spela när det gäller. — Ah lappri! Jag ska dra till med stråken af alla krafter, — genmälte lille Sven, som var af naturen gladlynt och munter liksom fadren. Den förestående resan afhandlades vidare i många repriser inom familjen, och slutade icke förrän ,Jon blund gjorde ända på saken. Och kanske inte då en gång, ty detär mycket troligt att den föresväfvade de flesta ännu i drömmens skiftande panorama. (Forts.)