torde vara vådligare för en furste än att kasta sig i folkets armar, ty historien visar att alla regenter som jagat efter folkgunst fätt en ända med förskräckelse. Prinsen: Min mening är ingalunda att sök: någon gunst hvarken hos det ena eller andra partiet. Jag vill endast skipa rättvisa och handla i öfrerensstämmelse med den lag som Gud nedskrifvit i mitt hjerta. För att värdigt kunna göra detta, måste jag mera hålla med folket än de hrivilegiei rade klasserna, emedan det förra har rätten på sin sida. De sednare äro fulla af högmod, inbitna vanor och gamla fördomar, som måste undanrödjas om andet skall komma till lycka och välstånd. Jag har således en svår kamp att utstå mot dessa, och blotta tanken derpå gör mig mänga gånger nedslagen och dyster. Stode det i mitt eget skön, skulle j jag aldrig vilja mottaga någon krona, emedan jag känner med mig sjelf, att jag skulle lefva långt lyckligare som enskilt man, vore min plats än så ringa som en skogvaktaresy Bsla. Men som detta under närvarande förhållanden icke låter s sig göra, vill jag trösta mig med dessa Svensons ord: Vill kungen med allvar det sanna och rätta, så blir hans regering säkerligen lyckosam; ty vår Herre lägger aldrig någon börda uppå, utan att han hjelper att draga den. — Itått och Sanning skall derföre blitva det valspråk, som jag vill följa under min regering öfver Svea folk, det jag af innersta hjerta älskar öch högaktar.