KUNG OSCAR och SKOGVAKTAREN. Pennritning af Pehr Thomasson. (Forts. fr. föreg. N:0.) — Nu må herrarne äta utaf bara katten, ty födan skola vi ha om vi skola äta både natt och da!, skulle jag tro. Grefven var litet förlägen efter den erhållna tillrättavisningen; men Prinsen skrattade i mjugg. Båda höllo sedan tillgodo af den tarfliga anrättningen och åto temligen bra, ty hungern har i alla tider varit en förträfflig kock, äfven för de finaste magar. De kunde dock icke på långt när tillfredsställa värdfolkets önskan. Mor persvaderade jemt; hon lade till och med för af både fläsk och ägg, men utan synnerlig framgång, åtminstone hvad fläsket beträffade, hvilket de lemnade alldeles orördt. Värden försäkrade att de voro några riktiga klåpare i matväg. Sjelf tog han till bästa med en så strykande aptit, att herrarne verkligen förundrade sig. Efter måltiden läste han åter en bön, och sedan gingo de från bordet. Herrarne försummade icke att tacka för välfägnaden, den de högeligen berömde, till innerlig glädje för mor, som fann sig hjertligen nöjd med de rara herrarne, hvilka icke försmådde hvad huset hade att bjuda. Ilon tyckte isynnerhet om Prinsen, hvilken hon oaflåtligen betraktade med blida ögon. Han var i hennes tycke så innerligt