————— BL Bm qWamqG--ssj-:ö;;—ss: ——— — I dag skulle jag hafva lust att besöka den stora bokskogen, som ligger derborta längst i norr, ifall rodden icke skulle vara för tröttsam. — Ah lappri, svarade dessa, och skötte årorna med hurtiga tag. Den lilla slupen gled nu fram öfver den blanka vattenytan, lik en simmande svan, som ,stänker upp perlor af silfver och snöt. Det var minst en fjerdedels mil till den utpekade skogen, men farten gick raskt undan och snart voro våra resande vid målet. Prinsen och grefven hoppade genast i land, hvarefter de begåtvo sig inåt skoge n, der de lössli äppta hundarne innan kort hade vädrat upp en hare, som de förföljde under ett ljudeligt skall. — Vi hafva lycka i dag, — yttrade Prinsen och hoppade pilsnabbt fram öfver stockar och stenar. — Visserligen, — svarade grefve II. — men ers kunglig höghet får inte anstränga sig så mycket; det är skadligt för bröstet och kan lätt leda till ett recidif, som vi göra klokast i att förekomma. — Ingen fara, min goda grefve. Jag känner mig mera frisk än vanligt och tror på det hela att marschen har en helsosam inverkan på alla mina ledamöter. Med fulla andedrag insuper jag doftet från den ångande bokskogen, hvilket stärker lungorna. Jag känner tydligt huru hjertat vidgas i mitt bröst, hvilket sväller af lefnadslust och mod, för hvarje steg jag tar framåt i den vilda skogen, der jag känner mig så fri och lycklig som en qvittrande sängsogel ... Ingen fara således,