Men då man föreslår eller grundar något, som man menar nytt, helst något så allvarsamt som ett lands försvar, är det alltid godt att kunna bygga på den härliga grunden af sordna minnen eller gamla folk-seder; så ock här vid lag. Vi känna alla här våra gamla folkländska ,väg (täflings-lekar), dem ungdomen och medelålders folk, af begge könen, om sommaren här öfva såsom en kär förlustelse med båll-spel, kastande, kappspringande, brottning och allehanda täflingar i styrka och vighet. Men af ålder öfvades bland dessa spel också någon förberedelse till kriget, nemligen mål-skjutningar. Således äro de nu upplifvade skytte-förbunden ingalunda någonting helt och hållet nytt; ty, såsom gamla bönder berittat, rar ofta vid våg mål-skjutning med kula eller hagel upptagen och öfvad bland de tre vanliga täflings-spelen för dagen. För att då ,skjauta til mals utvaldes de tre säkraste skyttarne på hvarje sida och dessa skjöto med kula eller hagel, allt som de voro karlar till, på 50 eller 120 steg. Målet var ett bräde med målad ring och en prick uti. När man skjöt med hagel, vann den skytt, som för sitt partis räkning träffade med de flesta hagel. Vid lika framgång mellan två skyttar, skjöto dessa om. Sådana mälskjutningar hade man fordom ofta, såsom (på Fårö) efter slutet af räfskall på e. m., då folket var samladt till s. k. rräf-öl och något hvar hade bössa och ammunition med sig. Man indelade sig då i olika skott-lag: stundom två och två eller 8 mot 8, då man antingen skjöt med kula på 100 eller 200 alnars mal, med ränne-kula på 100 eller 130 steg eller ock med hagel på 60, 70 steg. Dessa nöjen slutades alltid med dans och lustighet, hvarvid de tappande fingo bestå fiolerna. — Så beskrifves från gamla tider ett ,våg vid Hästnäs, i Michaelis-tiden, (när ,,päron-gilde der hölls), då ,,stadsens ungdom , bjudit af (utmanat) ungdomen i Tingstäde, Westkinde och Bro socknar. Stads-boarna samlades på e. m. stormodiga, men landtboarna voro dem oförfärade till mötes. ,Våget skulle som vanligt bestå i tre spel, som då af ,vågarne (förmännen) bestämdes att den gången blifva: 1:o att ,skjauta til malst med kula på svängande tafla, 2:o att ,ställpa stang och 3:o att ,kasta varpurk. Trenne prisdomare skulle afgöra under ,våget möjligen uppkommande tvister. Man skulle då först skjuta till måls; och en stolt artilleri-konstapel från Wisby med sitt granna gevär skulle skjuta för stadsboarna. Landtboarna utvalde på måfå och liksom ur högen till medtäflare mot den stormodiga konstapeln en bonde, Ytlings-Elias i Bro, som just var den rätta, stor skytt och snäll smed, fastän han nu hade en till utseendet dälig bössa, som han dock sjelf gjort. Nå, fråga blef nu om hvem som skulle skjuta först, konstapeln eller Ytlingar; men denne sednare utropade då: ära den, som äro bör — staden skjuter först! Så skjöt konstapeln då först, och träffade med sina 2:ne första skott det svängande målet, men hans tredje skott ,gick bumbelk. Derpå framträdde Ytlingar och träffade med alla sina tre skott i pricken. Då blefvo Wisby-boarna mycket uppretade, mäst på Ytlingar; men denne, som varit säker på segern och nog anat följderna deraf, hade sin häst till hands och jagade genast efter sista skottet sin väg. — Sedan skulle man ställpa stang, och dervid skulle landtboarna då börja; men nu störtade en bonde från Westkinde stången tre gånger så längt som hans motstånOO — —— — —— — — ——