met var kyligt och uppfyldt af en qväfvande rök. Under det han såg sig omkring med en smärtsam blick, hörde han några ord, som ådrogo sig hans uppmärksamhet; det rum, som han var uti, var skiljdt ifrän ett annat endast genom en tunn brädvägg. Derinne var en resande, som samtalade med värdshusvärden, och man kunde tydligt höra hvad som sades. Longmore hörde sitt namn upprepas ett par gånger och derföre lyssnade han. — Sålunda, sade värdshusvärden, synes det som om han skulle återigen inträda i besittning af denna egendom; den gamla frun har ljugit, enligt hvad man påstår. Men om hon låtit köpa sig en gång, kan hon väl låta göra det ännu en gäng och Longmore är en tilltagsen skälm. — Tyst! sade en annan röst, och Longmore igenkände med en viss rörelse Broadhursts stämma. Tyst, jag tillåter icke att man säger ett enda ondt ord om herr Longmore. Jag kan intyga, ty jag vet det, att han varit offer för en nedrig orättvisa och för en elak qvinnas lögner. Om någon har ett rent och ädelt hjerta, så är det Longmore; jag skulle gerna vilja uppoffra min högra hand för att godtgöra det onda, som han lidit, och detta onda skall godtgöras, såvida det finnes en Gud i himmelen. — Är det möjligt, utropade ärdshusvärden, är detta er tanke? — Ja, svarade Broadhurst; ända tilldess att rättvisa har blifvit honom vedersaren, känner jag liksom ett berg tynga på mitt bjerta.