Hvarjehanda. — Otur. Om U. M. Konungens mottagande i Karlstad d. 10 d:s berättar Wermlands-Tidningen följande: ,Frampå aftonen hade stadens tjenstförrättande borgmästare, i full uniform, jemte rådet, infunnit sig vid vestra tullen, att, med yett för tillfället lämpligt tal, i underdånighet helsa II. M. välkommen från brödralandet. Stadens salutbatteri stod afbröstadt på Salttorget och kanonservisen, med brinnande lunta, var redo att vid första signal om den kungliga kortögens antågande, ge fyr. Slutligen, efter lång väntan, kommer en stafett, tillkännagifvande magistratens ledamöter att nu skulle kungen snart komma. Kort derefter ser man hr landshöfding Oldevigs vagn passera tullen; men kungen? Han var och förblef osynlig i tullen den qvällen. Efter någon stunds ytterligare väntan kom bud ifrån landshöfdinge-residenset, underrättade de väntande magistratsledamöterne att II. M:t redan var anländ till staden. II. M:t hade åkt jemte landshöfdingen, i dennes vagn; saluten blef ändteligen gifven, och skall II. M:t, som vid skjutningens början redan en stund vistats i residenset, skämtsamt yttrat: Nu mina herrar kommer kungen! — Den kungliga vagnen hade kommit i olag i trakten af Höghboda, och kunde först efter en mindre reparation begagnas. — Den fattiges lycka. Att efter en i arbete och möda tillbragdt dag vara viss om att hafva arbete äfven för den kommande dagen, det är den fattiges lycka. Han vet icke af några njutningar, som kosta mycket penningar; han besöker sällan teatern och deltager aldrig i kostsamma lustresor; men det finnes äfven njutningar, som vederqvicka både själ och hjerta. Att tillbringa aftonen i sitt hem, pläga och gläda sina gamla föräldrar, leka med sina barn och med sin hustru tala om deras framtid — det är den fattiges lycka. Penningemenniskan är orolig öfver kursen; redaren är ängslig för sina fartyg, hvarje gång det blåser en hattkulle full med vind; grosshandlaren grubblar öfver huru hans sista spekulation skall utfalla; krämaren, som ej sålt sina varor, bäfvade för vexelns förfallodag; husegaren fruktar för att ej få sin hyra på bestämd dag; den rike är rädd för tjufvar och vanligen ledsen åt hela verlden. Att ej känna någon sådan ängslan — det är den fattiges lycka. Gourmanden är sjuk af följderna af sista middagskalaset; engelsmannen sitter i sin ländstol och förbannar den podagra, som hans toaster ådragit honom. Men arbete och nykterhet bibehålla och stärka helsan, och med den följer ett gladt och muntert lynne — det är den fattiges lycka!