EN LYCKLIG MIDDAG. Det var julmorgonen, vintern hade kommit med December månad och marken var redan betäckt med snö. Solen gick denna morgon upp på himlen utan moln och lofvade en vacker dag. Från flera häll hörde man klockornas glada ljud, det var en harmonisk musik i luften, som genljudade i hjertat. De tillfrusna vägarne blixtrade af samma sken gom den öfriga marken. I den blåa rymden sväfvade flockar af vilda soglar, hvilka sökte någon bäck som ej var tillfrusen, under det att sparfvarne, hvilka den stränga kölden gjort mindre skygga, slogo sig ned i trädgardarne och tycktes anropa menniskornas medlidsamhet. En stund sednare ljödo kyrkklockorna ånyo och ifrån alla hus utgingo en mängd menniskor insvepta i sina kappor och försedda med vantar, muffar och pelsverk. Unga och gamla gingo till kyrkan, under det de glädtigt helsade på sina bekanta och utbytte de vanliga välönskningarne för en glad helg och ett godt slut på året. Klockorna ljödo med ännu mera styrka, derpå aftog deras ljud så småningom i en vek cadence och upphörde sedan alldeles, och de trogna befunno sig inför Guds ansigte. Uti tvänne kyrkor i Lincolnshire voro två män, som sysselsatte sina tankar med hvarandra och af hvilka hvar och en visste att den ene