dubblad kraft fortsättas på ett och samma ställe, blandadt med häftiga rop af jägarne. Eric sporrade ännu mera sin häst och såg inom några minuter framför sig, i en öppning af skogen, vildsvinet, som gjort stånd mot hundarne och nu rusade på de förskräckta jägarne, hvilka hastigt kastade sig undan och sökte sin räddning bakom träden. Endast en af dem hade stannat och sökte att med sin lans hejda vilddjuret, men den brast mot dess tjocka hud, såsom den varit ett strå, och snart låg jägaren kullslagen under vildsvinets betar. I detta ögonblick hade Eric hunnit fram till platsen och, utan att en sekund låta hejda sig af det förfärande skådespelet, kastade han sig af hästen med en vighet och styrka, som skulle hafva kommit vår tids atlether på skam, och genomborrade med en enda kraftig stöt vilddjurets hjerta, innan det ännu hunnit sarga sitt offer. Besten föll ögonblickligt och jägarne sprungo nu fram och stötte sina knifvar i dess buk, under det den kullslagne uppreste sig, blek och blodig, men utan att hafva lidit någon betydligare skada. — Tack, nådig herre! sade han frimodigt, i det han fästade sin tacksamma blick på Eric. — Det var ett tag, som jag skulle vilja göra efter, om jag någon gång såge er i fara. — Ja, jag tror jag gaf honom så mycket han tålde — jublade prinsen, under det han fästade sina triumferande blickar på djuret, som ännu sprattlade i de sista dödsryckningarne. — Midt i hjertat, på min ära! så precist som om det skulle varit ritadt dit. — Hej, gossar! ha ni inga horn — blås seger så att skogen darrar, och kalla hit matsvennerna.