MARIA SOFIA KINBERG, född LAURIN, (1810—1859). Minnes-Ord d. 12 Nov. 1859. Hur kall, förstelnad ... och ändå hur blid Du slumrar, Moder! uti dödens frid! Hur skimret dröjer af din själs behag Än på de oförgätligt milda drag! Den sista gång, du slog ditt öga opp; Mot höjden stod din blick med gränslöst hopp: Mer skön än jordens skönsta melodi Det språket var, som talade deri. O, redan då förnam du mången ton Från englaharporna kring Skaparns thron; Och när, i sabbaths-dagens morgonväkt, Din lampa släcktes af en himmelsk flägt, Då flög din frälsta själ från jordens grus Till högre sabbath i Gud Faders hus. Derför den öfvergifna hyddan har En glimt af flydda gästens ljufhet qvar. Ej spår af tröstlös sorg, af qval och strid Der syns, men idel kärlek, tro och frid. Och dyrbart smyckad är din svepnings-skrud Utaf din brudkrans — på ditt eget bud: Den tar du med dig som ett tecken af Den ed, du trogen var intill din graf. Och innan snart vid tempelklockans dån Till jorden bäres jordens korta lån, O, Moder! medan än din stoftbild är Uti den krets, som var dig heligt kär, Uti det hem, der du en engel gick, Der sorgen flydde för din klara blick; Der i din ungdoms vår, på lycka rik, Du skatter strödde af din själs musik: Fast ren och ljuflig klingade din röst, Mer ljuft var strängaspelet i ditt bröst! — Der än, fast kroppen plågans fängsel bar, Din själ var stark, din blick var huld och klar; — 0, innan snart vid tempelklockans dån Till jorden bäres jordens korta lån, Och innan snart i Minnet blott din bild Hos oss skall lefva, moderlig och mild; Tag vår välsignelse för hvad du var, För hvad du älskat, vakat, lidit har! Tag från din makes, tag från barnens själ En trofast kärleks hviskande farväl! Dock — ej farväl. Du blir oss nära städs; När oss går väl, ännu som förr du gläds. Och der du bor förklarad ofvan skyn, Du blir vår minnes-fröjd, vår föresyn. Du beder godt för oss, och från det höga På oss så troget hvilar Modrens öga! C. J. B.—n.