Kalmar Slott. (Malmar-Posten meddelade Pennteckningar af P.) IL Låta vi några tiotal af år följa på dessa händelser, innan vi ånyo besöka den gamla borgen, skola vi finna dess utseende mycket förändradt. Krigsmaschinerna, blidorna, kärrbössorna och de dystra, utsvultna posterna på vallarne äro försvunna och i stället möta fyllda källare, präktiga stallar, rika hundgårdar, larmande, gödda borgknektar och en jublande hofskara vår syn, ty Prins Eric, den allvarlige, sparsamme, fosterländske Gustafs muntre, snillrike och praktlystne son har fist sin hofhållning på Kalmar slott. Det är afton och borgens glädtiga innevånare hafva återvändt från dagens jagt. Låtom oss uppsöka den unge fursten i hans älsklingsrum, en hvälfd kammare öfverst i södra tornet, hvilken, öfverfylld med böcker, instrumenter och stjerntuber, nogsamt bär vittne om den lärde Erics käraste sysselsättningar. Tankfull sitter han vid det öppna fönstret och låter sina blickar irra utåt sundet, hvars i det herrliga månskenet glittrande vågor i öster brytas af Ölands högblå landtrygg och i söder småningom bortdö i en glänsande strimma. — Se, Göran! — sade fursten efter en stunds grubbel till denne sin fordne lärare, som förtroligt stod lutad öfver hans axel. — Se hvilket skådespel! Det är i stunder som denna filososien känner sin vanmakt och kånslan ensam vill fatta det oåudliga.