lagsna, sörsamlingar. Inom Hamas trnns dock ungen lokal, nog rymlig, för herr grefvens anspråkslösa, personliga upptradande, som sjelfbiograf och predikant. Han nödgades derföre besörja det första, svåra, magtpaliggande arbetet af denna, i hans ögon ouppodlade del af vingärden genom egna, utvalde larjungar, bitradande missionärer, lifvade af samma tro och nit som mastaren.?) Med allt undscende för bevekelsegrunden till desse opåkallade larares upptradande, ansäg dock IIannas församlingsboar detsamma, minst sagdt, obehöfligt, alldenstund deras andliga behof blifvit och blifva fullt tillfredsstallda af den upplysta, karleksrika och nitiska sjalavärd, som deras nuvarande ordinarie larare (P. II.) lemnar dem, genom religions-undervisning i templet, skolan och eljest. De ville derföre, om möjligt, varda förskonade från herr grefvens och hans gelikars lararebitraden. Till den ändan framstalldes af församlingens hemmansegare på allmän sockenstamma enhalligt det önskningsmal och togs till protokoll: att ingen, cho det vara må, borde npplåta sitt hus för herr grefvens och andres utskickade så kallade bibeltolkare. Ehuru ingens ratt harigenom förnarmades, om ej deras, som tro sig hafva , ratt till all ting, klagade dock herr grefven, förunderligt nog, öfver detta sockenstammoprotokoll. Det synes harvid, som herr grefven ej insett, att hvar och en husfader eger bade ratt och skyldighet, att skydda sig och de sina för hvarje obehörigt försök till intrång på det vanligen fridlysta, husliga området. Att hr grefven i alla instancerna blef den tappande, behöfver knappt säzsas, då intet fanns att vinna, utom möjligen några Jalsförvanters deltagande. Dels för att lugna och gladja den tjenstgörande ordinarie lararen, som, med ratta, år alskad så val inom Hannas, som andra församlingar, der han lefvat och verkat som prest, dels för att gifva honom ett offentligt vedermale af aktning och tillgifvenhet öfverlemnades den omnamnda gafvan, hvilken, utom såsom ett kart och dyrbart minne, eger sitt högsta varde genom den enhalliga karlek, med hvilken den blifvit föreslagen och beslutad, — den enhalliga gladje, med hvilken den blifvit bekostad. I en tid, då den missförstådda, ovisliga lekmannaverksamheten, mer eller mindre omedvetet, synes leda till det målet, att lossa kärlekens och förtroendets band mellan larare och åhörare, framkalla oro i församlingarne och tvedragt i hemmen; år det hugneligt för hvarje sansad, from christen, att se, det den rena evangeliska laran dock eger trogne och trofaste målsman inom landets bondestånd, karnan af Sveriges befolkning. — Uti Tidniugen Norden läses följande berättelse, sorglig och varnande: Ä Under marknaden i Hede (Öfver-Luleå) den 25 September tilldrog sig en upprörande olyckshändelse. Heden ligger på södra sidan af Luleå elf, så att största folkmängden på marknaden måste färdas uti en färja ofvan en af de brännande forssarna. Mycken påpasslighet hos färjkarlen är alltid af nöden och då elfven är hög kommer man endast öfver med smärre båtar. På aftonen den 24 kl. emellan 8 och 9 under regn och mörker samlades allt större hopar af folk med hästar och åkdon vid det en half mil från byn belägna färjstället. Blott en häst med åkdon rymmes i den lilla färjan, men fotgångare rusade in hvarje gäng till öfvermått, alla ville vara först. Den gamle färjkarlen, uttröttad af två dygns hårdt arbete, förklarade sig orklös att vidare färdas öfver, uppmanar folket att stanna på södra sidan med hästar och åkdon; men en annan man ifrån Heden, Boberg, åtog sig färjkarlsbefattningen, for ock öfver ett par gånger med så lastad färja att hon intog vatten; men tredje gången, då några druckna öfverdådiga ynglingar nedtystade hans och äldre personers betänkligheter, gick det på följande sätt: En aktad bonde, Anders Berggren fr. Svartby, enkeman med nio barn, hade infört sin häst med kärra jemte en dotter på färjan. Folk stormade in och satte sig fullt på och under kärran samt packade sig rundtomkring. Ordstrid uppstod om att det skulle vara för mycken last; men en man, ende sonen till en förmögen bonde ifrån Råbäcken aktade hvarken andras eller sin på stranden qvarstannande moders förmaningar, (hvaribland denna skall hafva sagt: nu far du sista färden) utan svor att det skulle gå bra samt ville biträda med färjans återhemtning. Man lade ut, rodde upp efter strand i den så kallade ,idan (bakströmmen vid stranden), men i samma ögonblick färjan styrdes ut i den strykande strömmen, skar vattnet in öfver relingen, folket (omkring 15 personer) häfde upp ångestrop, hästen skyggade och färjan kantrade. En enda yngling hade hållit fast i den stjelpta färjan igenom de första forssbränningarne ropande på hjelp; och en båt kom honom till räddning. Färjan dref ut igenom alla forssarna och var dagen derpå icke återfunnen. Liket efter den mest öfvermodiga ynglingen och efter en qvinna samt den döda hästen säges hafva blifvit igenfunna samma dag. Bestämda an