nedslående bevis, då de hörde dörren till drabantsalen sakta öppnas och såg en gestalt smyga sig in, tydligen med bemödande att blifva obemärkt. Gustaf reste sig upp och gick emot honom, men gestalten lade fingret på sin mun och pekade utåt drabantsalen, och i det han tillbakaslog den kappa hvari han var insvept, varseblef Gustaf densamme unge svensken, som läsaren redan lärt känna af hans tvist med Hans Pomrare i vaktrummet. — Förlåt, sade han sakta, och likasom han fruktat att blifva hörd utom rummet. Förlåt att jag kommer in, men jag måste genast tala vid slottsfrun. — Hvad då? frågade Anna Bjelke, som gått fram emot honom. Har något händt? skynda dig! — Ja, nådig fru, svarade svensken, en sak, som jag måste berätta er genast, ty annars äro vi alla förlorade. Jag var nyss i ett af tornen, för att ansa om kanonerna, då jag genom skottgluggarne hörde tyskarne samtala utanför på vallen. Det är måhända icke rätt, att förråda sina kamrater, men jag kan ej förtiga för er, att jag hörde dem öfverenskomma om, att denna afton taga den unge adelsmannen här till fånga och sända honom ut till Norrby, för att sedan få så mycket bättre vilkor, när de efteråt vilja uppgifva slottet. De voro många och säkert äro alla med om förräderiet, ty hela dagen hafva de sinsemellan samtalat, utan att vi svenskar hafva fått höra hvarom. — För Guds skull, fortfor han ifrigt, tro mig på mina ord och skynda att göra något att förhindra dem, ty tyskarne hafva vakten i natt och hvarje ögonblick kan det vara försent. Med lif och blod vill jag ansvara för att jag talat sannt.