— Jag rodnar ej derför, ty det är en sak jag inte behöfver — genmalde den unge svensken förbittrad — men jag harmas öfver att det gått så långt med mitt fosterland att tal kan föras om att gifva juten våra fästen och städer och sjelfva krypa under oket, som andra slafvar. Men underligt är det ej att det gått derhän — tillade han med en föraktfull blick på de båda tyskarne — då landets försvarare äro lejda stackare med hjertat i halsgropen och som ingenting annat duga till än skrasla kring ett grötfat. — Satans bondlurk! vrålade Hans, i det han reste sig upp och fattade sitt svärd om slidan — jag skall lära dig att tala med respekt om folk, hvars minsta singerända är mera värd än hela ditt gemena skrof. Men under det den unge, kraftfulle svensken gjorde sig redo att efter bästa förmåga bemöta den tillernade undervisningen och Will med förnöjelse makade sig undan för att åse striden, hördes ett slag på luckan, som afbröt alla vidare demonstrationer. — Hör hit, Hans Pomrare! och öppna porten, ropade en röst utanför, ty det är en svensk adelsman kommen, som vill upp och tala vid slottsfrun. Den tillropade skyndade ut att öppna fallbommen, under det de andra nyfiket tittade ut i hvalfvet och vid det matta lampskenet, som från vaktrummet spred sig ditut, sökte granska den främmande, som med nedtryckt hatt och insvept i sin kappa skyndade förbi dem. Men under det vi lemna vaktrummet och den hedervärde Hans Pomrare — som åter inkommen visligen fann för godt att glömma den tillernade kampen och endast mumlade några små förbannelser öfver att det varit en svensk adelsman och icke en dansk underhandlare, som