Med stort intresse följde Konung Oscar, redan som Kronprins, undervisningens gång i alla dess grenar. Aldrig glömma vi huru han en gäng, vid ett sådant besök å Kongliga Ritakademien, då han stadnade der och hvar hos eleverna, frågade en 10-årig gosse, som var sysselsatt med blomsterteckning: Tycker du om blommor? — ,Jal — Då tycker du väl också om Den, som låter blommorna växa och gläder menniskan med dem? — Gossen, som erfor något ovanligt röra sig inom bröstet, kände gråten stiga upp i halsen, men svarade kraftigt: ,Ja! — Kronprinsen lade då sin hand på barnets hufvud, och såg så god ut, att endast en mors kärleksblick kan dermed jemföras. — — Ja, i djupet af denna Konungs själ låg en innerlig kärlek till Gud, och denna kärlek ville han ock skulle genomtränga sina undersåtares hjertan. Det var Konung Oscar som utfäste höga premier för de bästa läroböcker för folkskolan. Det var han, som framkallade Flodmans katekesförklaring och Berlins läseoch lärobok i Naturläran, ett arbete som länge skall, mer än något annat, bidraga till allmogens upplysning, ett arbete som ständigt fordrar nya upplagor och blifvit öfversatt på flere främmande språk. — Följande händelse berättas från Christianstad (i Christianstadsbladet) hafva tilldragit sig den 17 nyssl. Juli: Under bärplockning å det s. k. Balsberg, tillhörande Fideicomisset Råbelöf, blefvo de dermed sysselsatte personer, ett fruntimmer jemte en minderårig gosse, uppmärksamme på ett aflägset hundskall, hvilket hastigt närmade sig det ställe, der de befunno sig. Efter en stunds förlopp hördes jemte hundens skällande ett prassel i de närmaste buskarne, hvarföre gossen lemnade sitt arbete samt sprang upp på en större sten för att se hvad orsaken härtill kunde vara. Knappt hade han hunnit intaga sin observationspunkt, förrän han varseblef en späd Rå-kalf, tätt försöljd af en drifvande stöfvare-hund. Det lilla djuret upptäckte äfven gossen. Men i stället för att deraf ytterligare låta skrämma sig, sprang det rakt fram till honom, tydligen i afsigt att söka skydd för sin förföljare. Gossen körde hort hunden, men kalfven var så förskrämd att han ej vågade lemna sin beskyddare, hvilken tog honom på armarne och bar honom hem. Han förvaras nu hos förvaltaren af godset, Herr Hofkamrer Möllenberg, der han tyckes finna sig ganska väl. Han visar ingen menniskofruktan i allmänhet, men ådagalägger deremot tydliga prof på tacksamhet och tillgifvenhet för sin räddare. — Såsom ett nytt sorgligt bevis på de olycksbringande följderna af sekterismens framfart meddelas af Östgötha Correspondenten följande af pastorsembetet i IHvarfs socken till kronolänsmannen i orten afgifna berättelse: a Pigan Fredrika Johansdotter Sköld från Österhvarss egor, var född i Hvarf den 2 Jan. 1836 af föräldrarne Lifgrenadieren Joh. Sköld och Maria Andersdotter. Hon har alltid varit något klen till förståndet och sedan hon en längre tid hängifvit sig åt läscriet, lät hon slutligen sig omdöpas; kommen till besinning deröfver, huru olyckligt det var för henne, att hafva öfvergifvit sin harndoms tro, och fruktande Baptisternas förföljelser, hade hon i ett anfall af vansinne så sargat sin högra hand, den 17 Juli, att armen måste aftagas i Wadstena, der hon intogs på Hospitalet och afled d. 26, enligt till Pastorsembetet ankommen skrifvelse. Hennes vandel har annars varit oklanderlig och har hon vördsamt begagnat II. II. Nattvard, till dess hon börjada deltaga i Baptisternas brödbrytelse. Ilon irrade bort från hemmet den 17 Juli och verkställde sitt olyckliga beslut att afhugga handen vid Blidkulla i Wallerstad församling, der hon funnit en yxa. Innan hon affördes till Wadstena Hospital gjorde hon också ett försök att utstinga sitt ena öga, önskande sålunda att uppfylla skriftens ord. Ilennes exempel bör vara varnande för alla dem, hvilka tro, att ej Gud kan tjenas lika väl under ett troget arbete, som med en hjertlig bön, ty böjelsen för Sysslolöshet och begäret att lyssna till alla vinkelpredikanter grundlade till större delen hennes galenskap. Hvarf den 29 Juli 1859. — ——fcis-gt——lf)p— ——