AALAÄLUUUL EUAÄLAÄANRLSO)ALUNLDL2 i WISBY Den 26 Augusti 1859. I. Musiken af W. Sohrling Stolt var vårt Wisby uti fordna dar, Och skönt det stod vid Österhafvets spegel Med torn och spiror uti böljan klar omgördladt utaf Hansas fyllda segel. Då var det praktfullt, skönt och rikt, En ung, brudsmyckad sköldmö likt. Ur templens frid spreds Södrens ljus och tro Med handeln ut till Nordens skumma länder; Och Österns folk och Westerns syntes bo I vära lagars hägn på Gotlands stränder. Här öfver austurvägs i tåg Man riddarn och pilgrimen såg. Men öfvermod och våld oss slogo ner: Till grus då blefvo hus och slott och tempel. Vär stolta makt och lycka var ej mer, Och Wisby bar förödelsernas stämpel. Af hjeltars stoft är här vår mull; Blott under jord fins nu vårt gull. Dock, fast bland brustna bågars helga grus Nursrönan sorgligt gror och staren bygger, Ej vandrarn, trött af dagens larm och rus, För skuggorna i våra tempel skygger: Mur-kronan, som i Norden står, Det gråa Wisby, får hans tår. Den gamla tid är flydd, dess bildning död, Men död är ej de gamles dygd och lära; Ty på ruinerna tänds morgonglöd: Den nya tidens dag ren syns oss nära. Af forntids-grus, af tid som flytt Vär framtid bygga vi på nytt. De gamle, fast de ock grundstenen lagt, De bildas icke om, ej byta boning; Men ungdomen, hon är den framtids-makt, Som vill det nya, bringar dem försoning. Så ha vi åt vår ungdom byggt Ett hus der hon kan växa tryggt. Se här vårt Nya Läro-hus! det står På gruset rest så skönt som konstnärn tänkte. Det skall nu fostra Gotlands skönsta vår, Som Landets mödrar åt dess framtid skänkte. För Dig, Du Gotlands unga Hopp! Går höga porten festligt opp. All rishets början Ilerrans fruktan är. Med helig håg träd i de ljusa salar Du Gotlands Ungdom! dygd och sanning svär. Här allt om Fosterland och ära talar: Här ser Du fäådrens kära namn; Dig minnet, hoppet tar i famn. I lydnad, kärlek all din ära sätt, Och hjertats rena oskuld städs bevara; Lär allvar, lär förnuft, lär ädelt vett, Och fatta hvad Du lärt i tankar klara. Hör gerna den erfarnes röst Och göm den i ett troget bröst. Här Foster-Ön i samlad bild Du ser: Dess forntids-skatter, växter, djur och stenar. Så lär Dig älska Gotland; men än mer Det stora Fosterland, som oss förenar, I bardalekar fosterländsk, I framtids-strider känn Dig Svensk. Se fådrens namn, som tala högt till Dig Om fridens eklöfs-krans, om stridens lager, Om bragdens frälsemän som adlat sig Och stå ovanskliga i minnets dager! De namnen klinga som musik: Hvart enda är oss en relik. Var trogen fådrens minnen, deras dygd, Som Dig till stora samhälls-dygder mana. Må Landets framtid blifva på Dig byggd: En sköldborg slut Dig tätt omkring dess fana. Blif folkets hjerta, blif dess själ Och spänn Din kraft för allmänt väl. Du barn af folket! när Du det har lärt Som mer än lärdom är, som ger Dig hjerta, Så se till folket; vare det Dig kärt! Blif snart dess ljus, en balsam i dess smärta. Ställ Dig bland folket, hör dess röst, För fritt dess ord och blif dess tröst. Men träden snart med frid ur skolans dam, J lärans, vettets, konstens ämnes-svenner! Till lifvets skola, — den blir allvarsam: Af gjorda verk först lärans halt man känner. 0, blifven städs med manlig dygd Värt Sveriges ära, Kungens trygd. Då skall vår Ö, byggd på korallers graf, Med folkets tro och kraft och gamla dygder, En trogen utpost stå i Skandiens haf Och vakta höga Nordens fria bygder. Hell Dig, Du våra fiders Ö, Du perla uti Östersjö! Allsvåldige! gjut ned din klarhets ljus Ifrån din thron i himlens höga Zion Och lys din frid i detta Läro-hus, Dess tinnar pryd med klarhetens Orion: