AV Ö 1(11 OG ett ITDIdHUINIH02A al de neutrala makterna kommer att tillbakavisas. — —— — OSCars-Stenen eller Kung OSCARS Minne på Gotland. Vi stå nu alla i Sverige vid gränse-stenen mellan sorg och glädje, minne och hopp; ty den ädelt upplyste, den vänsälle, fridsälle och årsälle Konung OSCAR den förste, Landets Fader, är död: Han har efter otaliga verk af kärlek och vishet under långa vakor för sina folk gått till en förtidig hvila, som dock nu efter Guds allvisa råd vardt Honom, som länge blifvit pröfvad af tunga lidanden, gifven och är af oss alla Honom hjerteligen unnad. Frid och tacksamma välsignelser öfver Hans stoft och städse ärorikt minne med Hans konungsligt ädla regemente! — Men genom sorge-tårarnas skimmer se vi glada och förtröstansfulla in i värt dyra Fäderneslands sramtid; ty Konung Oscar har lemnat sin krona åt sin och Josephinas iälskade Son, hvilken hört Hans vishet, vet Hans bästa hjerte-tankar och sett Hans lycka. Svea har en ny brudgum: Carl den Femtonde, ,den unge hjeltenk, Wasarnas ättling, Carl Johans sonson, en ny herskare i våra stolta Carlars skimrande rad, sitter redan med Guds nåde och med folkets kärlek på Sveriges thron. Må Han, en sann riddare af Ära och Fosterland, länge regera med frid och lycka, gifva oss Rätt och Sanning och vinna Folkets kärlek till belöning! Styrk oss Gud! att vara Honom trogna och Hans ätt, och att, med Honom i spetsen, villigt uppoffra allt för våra Fäders land! Gotland, med så många stumma och halft grusade minnen från fordna dagar, må kallas ett minnets land; men i de sednare tiderna hafva vi dess färre minnen af ädlare art. Dock hafva vi ett minne af det slag, som aldrig glömmes, som aldrig får glömmas, nemligen det dyra minnet af de glada dagar då Konung Oscar om sommaren 1854 var här med stora tankar för Sveriges och särskildt för Gotlands säkerhet i de stormiga krigstiderna. Hela den våren hade det varit kallt och stormigt; men samma dag och timma då Kungen kom till Wisby, vardt väderleken förbytt och det blef den vackraste sommar och ett välsignadt år med korn och kirna. Folket, som aldrig här sett en Svensk konung, strömmade i högtidsklädda skaror till Wisby att se den älskade Monarken, och åkrar och fält stodo i sin härligaste fägring och kärleksfulla händer blomsterströdde vägarna öfverallt der Konungen under sin ä-riks-gata for fram. Det var den folkkire Regentens nästan sista helsooch glädje-dagar; Hans hjerta värmdes och Hans sinne upplifvades, då Han i den sköna sommarn såg vår täcka byggd och dess tacksamma och glada folk. — Men isynnerhet oförgätlig var den stund då Konung Oscar på slätten vid Wisby och Kungsladugården, omgifven af sina begge äldsta Furste-söner och många regementen at vår då här kamperande armå, med minnesvärda, konungsliga ord till vår Nationalbeväring öfverlemnade densamma nya fanor. Det var en skön afton: hafvet var lugnt, marken grön och himlen starkt solbelyst under de regndigra molnen. Men det blef dock icke något regn, utan en härlig regnbåge — löftets tecken — syntes på himmelen och blott några få stora, varma droppar nedföllo, verkliga glädje-tårar, då Gutarne under vapen i löftets stund inför sin Konung svuro eden att städse vara Honom och IlIans hus trogna, stå manneligen för Fäderneslandet och med lif och blod försvara sina nya fanor, så sant dem Gud hjelpe till lif och Själ. Stunden var skön och oförgätlig: må den stunden och den eden aldrig af oss glömmas! Då nu Gotland, som sagdt, har så många tusende gamla minnesmärken, men så få från sednare tider, böra vi nu: till evärdelig hågkomst af Konung Oscar, som var här och till en ständig påminnelse om trohet och mandom under de fa. nor, vi af Honom mottagit, bland de andra tusenåriga hauta-stenarna, såsom en ringa gärd af vördnad och tacksamhet, resa ett minnesmirke på det TUM. der KannnÖAg 8.ä JONA Lb Ar mT AA AA