Storm nog stiger ned Uti lundens fred, Bryter trädens späda grenar; Då naturens vän Plantar om igen Grönska på de torra stenar. Ve den menskas hand, Som på nattlig strand Bröt ett träd i skamlig villa! Hon ej skugga får Der hon fridlös går. — Ingen göre då så illa! Gröna Träd! väx högt, Gör din skugga sökt, Bjud åt vandraren din grönska. Fågeln prisar Dig. Då ock höfves mig Värt och fägring åt dig önska! — Emellertid har stormen redan pröfvat våra nya Planteringar i Wisby. — Visst blåste det så starkt i Lördagsnatt, att några späda träd och qvistar i den nya Planteringen å Batteribacken kunnat knäckas; men de finnas, som — beklagligen med skäl nog — påstå, att det ej varit stormen, som gjort skadan på ett halft dussin träd och buskar, utan några vilda natt-stormare eller föraktliga rucklare, hvilka i skamlig villa begått dådet. Sagorna förtälja, att oroliga och fridlösa andar på Walborgs-mässomatten drifva sitt mörka spel och på sin hemska färd störa jordens frid: det vore godt att kunna tro, det dessa hedniska spök-varelser gjort illgerningen! — Men, är det ej så, utan orsaken till förstörelsen verkligen är menniskor (rättare: o-menniskor), som funnit ett rått och föraktligt nöje i att skada och förderfva en gryende plantering af några värnlösa små buskar och träd, hvilken en hel välvillig allmänhet bekostat, mången med rätt stor möda tillvägabragt och öfver hvars späda början väl alla goda menniskor böra glädja sig —, så är det oundvikligt att ju hela samhället, såsom en man, skänker de i mörkret och ruset tumlande freds-störarne sitt rättmätiga förakt och att Planterings-Gillet gör allt hvad det kan (understödt af alla hederliga menniskor och stads-polisens lifliga efterforskningar) för att upptäcka gernings-männen och befordra dem — eho det vara må — till allvarsam näpst, skade-ersättning och offentlig nesa; dem sjelfva till straff och andra till varnagel. —