et? — Ena dagen ryter Christian Tyrann väldeligen, anIra dagen ar han hes, — och Gustaf Wasa måste instalas. Detta skådespel ar blott en gang nu uppfördt, men gifves åter efter Pask. Det har, oaktadt sin gammalmoliga musik och sina långa recitativer, sitt föraldrade Danskhat och sina alexandrinska versmått, behagat och intresserat sin publik. — Visserligen åga vi ingen Karsten bland sångarne; visserligen kunde hjeltinnan Christina Gyllenstjerna fordra en mera majestatisk växt och starkare röst, in som stå M.ll Röske till buds, oaktadt hennes öfriga förtjenster; visserligen saknade de, som mindes fordna tider, en mängd af uppstoppade figurer i Danska drägter, ämnade att föreställa blodiga offer för Sveuskarnes hamnd, hvilka hoptals störtades utför vallarne, med afhuggna armar, hufvud och ben; dessa bulvaner lara, såsom uppåtne af mal, längesedan blifvit förstörda; men operan gar i alla fall ganska bra, de något torftiga melodierna äro vederbörligen upphjelpta af Herr Lachner, dekorationerna äro mycket mera historiskt troget hållna nu, an på Gustaf III:s tid, då hufvudsaken var att tiusa ögat med det som var vackert, låtande allt annat vara en bisak. Ilela salongen är antecknad för en hel hop gånger, hvilket bevisar allmänhetens våälvilja eller nyfikenhet, som för theaterstyrelsen förmodligen kommer på ett ut. I umgangeslifvet har en behöflig reform blifvit försökt af en bland våra högre embetsmän, Justitiekanslern von Koch, som, en dag i veckan, onsdagarne, emottagit sima bekanta på the, vid ankomsten, och, hvad man på landet kallar, en aftonvard, vid bortgåendet, bestående af smör och bröd, kallt kött, öl och porter. Dessa i enkel stil hållna aftonsamqväm hafva besökts af Corps Diplomatique och en mängd personer, Svenskar och Norrmän, alla belåtne med en för helsa och lynne så lycklig innovation. Då det är en rik man, och af hög samhallsstallning, som utöfvar värdskapet, bör man hoppas, att exemplet vinner efterföljd. En annan dag i veckan, nemligen måndagarne, äger den konstalskande allmänheten tillträde till vår berömda målarinna, M:ll Lindegrens, atelier. Den förtjenar rikligen ett besök. Ett porträtt af Kronprinsen och ett af hans gemål, nyligen fullbordade, utgöra troligen de bästa, som finnas, till likhet och behag, af de höga personerna. En ypperlig pendant är under arbete, till den rygtbare flickan med apelsinen, som prydt sednaste tafvelexpositioner. Pendanten föreställer en blåögd, femårig flicka, af fattigklassen, sittande, med häret i lurfviga lockar, linnet nedhalkadt af axeln, en liten kjortel fästad kring lifvet, de knubbiga benen korslagda, och mellan dem en rykande vållingsskål, hvari den lilla just ämnar doppa skeden, medan hon med en belåten blick vänder sig mot åskådaren; — det är en genretafla af oefterhärmligt välbehag och naiv täckhet. En döende, gammal röfvare i Abruzzisk drägt, lutande sitt sårade hufvud mot sin unga dotters bröst, är af en gripande effekt. En dalfolkstafla, föreställande en spelman med sin viol, tre på golfvet dansande barn, med hvilka en liten en, som ännu ej kan gå, stretar att ur modrens famn få göra sällskap i dansen, är förträfflig, både till tanke och utförande. Sådana skapelser, som dessa, äga säkerligen ett ovanskligt värde, och skola lefva ett lif, oberoende af stundens nyckfulla smak och modets Aprilskiftande lynne. D. S.