höll han inne: Gud är i himmelen, tänkte han, skulle han vilja höra den suck, som uppstiger från helvetet i mitt bröst? Nej, nej! jag bespottar honom, när jag, usling beder. Andtligen — det hade gått flera år, sedan fången hade inandats luftens lefvande ström och vandrat i solens upplifvande strålar, — ändtligen hade själsqvalen förstört kroppen. Ilan läg nu sjuk, kraftlös och nära döden. Då öppnades fängelsets tränga dörr, man bar honom ut till ett vänligare ställe; der sken dagens ljus klart in genom rutorna; värluften, full af frihet och hopp, strömmade friskt in genom de vidöppnade fönstren, och menniskoröster ljödo åter i hans öron. Men deras barmhertighet kom för sent. Den döende kände sig dock så väl; saliga, milda vemodstårar flöto som en svalkande ström ned på de brännheta kinderna. — ,0, sade han, och såg ut genom det öppna fönstret, ,det är vår, mina vänner, jag känner det, det är var, Guds sköna vär! — ,Ja, svarade uppsyningsmannen, det är vår; sjelfva det gamla trädet vid muren grönskas; se här, då jag gick förbi det, afbröt jag en nyutsprucken qvist; och han lade den bladfulla grenen i den döcndes hand. — 50 Gud! sade han med milda tårar, det gamla, förtorkade, nära utgångna trädet grönskas också, säger ni, det skjuter nya blad, herrliga, gröna, friska, doftande, som dessa, — o, då vågar jag också tro, att Gud kan kalla ett nytt lif fram af mig i en annan verld: o, gifvo Gud så sker! La D) Och med den gröna qvisten, underpanten på Guds allmakt och godhet, i sin hand, och med försoningens lösen på sina läppar, gick han inför domaren, i det hopp, att också han skulle gripa en flik af Frälsarens mantel, och höra lifsens ord: , Min son! dina synder äro dig förlåtna! (G. S.) SLUT. .Å.