Kamraten log. ,Hvad, om den gamle dör några dagar förr eller sednare! Dem man vill ärfva, må man unna döden. Har du glömt, huruledes han talte hårdt till dig, hånade dig och jagade dig bort; — har du icke lust att hämnas denna smälek? Dessutom, hvaraf vill du lefva? Du tror att det åter skall finnas några medlidsamma dårar, som skola taga dig i skydd; men du glömmer, att jag håller för mycket utaf dig för att vilja skiljas från dig. Nöd, fruktan, hämdbegär öfvertalade honom; men då de om aftonen gledo som två skuggor framåt vägen, syntes det honom bestindigt, som det var någon som följde efter dem, och oaktadt kamratens speord såg han sig ständigt tillbaka. Ja, visserligen var det någon som följde och såg dem, men det var intet menniskoöga. — De öppnade fönstret och stego in; de funno verkligen den gamles penningeskrin i det yttre rummet. Det gaf lätt efter för skurkens öfvade hand, men i detsamma sprang dörren plötsligt upp till sängkammaren, och den gamle, som ännu var en kraftfull man, trädde in, beväpnad med en påk. Nu uppstod en förfärlig kamp, ett ögonblicks tumult; han erinrade att han hade gripit den gamle bakifrån om halsen med bägge händer och dragit honom ned på golfvet, att hafva hört några dofva rysliga stötar, och så att hafva stått andlös och förfärad vid hans lik. De två förbrytarne se på hvarandra med likbleka ansigten; ändtligen sparkar den mest förhärdade liket åt sidan och närmade sig åter penningeskrinet, den andre öppnar sängkammardörren för att undersöka denna. Men — o, fasa, o, hämnande Gud! hvem är det som störtar emot honom, klänger sig fast vid hans knän och anropar hans beskydd,