Följetong. LIFSTIDSFÄNGEN. (Forts. och slut fr. N:o 13.) Han hade ännu icke helt och hållet förlorat hoppet; han straffades ju nu för sitt grofva brott; han trodde allt vara försonadt, han ville, kommen på fri fot, försöka ärligt arbeta. Han gick långt ut i landet och sökte arbetsförtjenst, men rå och förhärdad hade han dock utgått ur det brännmärkande fängelset. — Det var i skördetiden; Gud hade välsignat marken, och det fanns icke armar nog till att inberga den ymniga skörden; man eporde icke hvarifrån han kom, man tog honom i arbete. Det var något i denna verksamhet, i detta arbete under Guds fria himmel, som behagade honom; för första gången i sitt lif arbetade han med lust. Men folket i trakten skydde honom; hans blick var mörk och lömsk, han var vild och uppbruande, rå i ord och talte icke gerna, och då gårdens folk en dag uppfordrade honom till att gå i kyrkan, men han med häftig och ängslig åtbörd afslog detta, blef han betraktad med misstänksamma ögon. Blott ett väsen fruktade honom icke, egendomsherrens yngsta lilla son. Dennes hjerta hade han engång vunnit genom att skära små båtar till honom och låta dem segla i dammen; från denna dag helsade barnet honom alltid med ett glädjeskri. Det var så nytt och sällsamt för honom att blifva älskad, att han kände sig hänryckt af och dragen till den lilla oskyldiga gossen. Han fogade sig efter alla dess nycker, bar honom omkring, förfärdigade leksaker till honom och