trats — båda delarna en naturlig följd af jordens sättning och vextmyllans småningom skeende öfvergång eller förvandling till svartmylla; att jag under nämnde vilkor, och då icke någon svårare frost såsom en lätt förklarlig följd at den ofullständiga utdikningen af denna sistnämnde Myr vållat ett annat resultat, der alltid erhållit både qvantitativt och qvalitativt goda skördar af så väl Säd som Timntotej — den förra, eller säden (hvaraf jag endast odlat Hvete och Råg), af den beskaffenhet, att densamma — ehuru något mindre vigtig, och således äfven med något mindre fördel afsättlig in den, som vuxit på fast mark — dock ej allenast i hushållet varit ganska användbar, utan ock Rågen (med hvetet har jag ej gjort försök) af mig med icke långtifrån samma fördel som Finsk till utsäde å fast mark begagnats; den senare, eller Timotejen, sådan, att den ej allenast af mig, vid utfodringen af mina kreatur, med lik: verkan och fördel som Fastmarks-7imotej användts, utan äfven årligen kunnat till andra personer, utan någon mig veterlig anmärkning emot, eller klagan öfver dess godhet, i större och mindre qvantiteter försäljas — utan att nämna det densamma under och alltifrån den tid, då framlidne Baronen m. m. J. Cederström såsom Landshöfdingeboställe innehade Roma Kungsgård, hvarje år utan anmärkning (med undantag af ett par gånger, då den blifvit mindre väl bergad) fått ingå och emottagits ibland de 4,050 Lisp. hö, hvilka till nämnde Kungsgård, att såsom årligt surrogat för derifrån bortarrenderade Kronolägenheten Skenholmen uppbära. Och vågar jag nu, med stöd af ofvanomförmälta erfarenhet och min så väl derpå som på sunda förnuftet grundade öfvertygelse, tryggt påstå den i både ekonomiskt och sanitärt afseende stora nyttan — att ej säga den i förra afseendet stora behöfligheten — af Myrodlingarne här på landet i allmänhet och odlingen af Martebo myr i synnerhet (hvilka båda jag, lika med de klagande lottegarne i den senare, men ur alldeles motsatta grunder mot deras anser för en lifsfråga), utan att hvarken bekymra mig öfver de anmärkningar, som emot nämnde erfarenhet kunna komma att göras, eller ämna bekämpa dem eller de motsatta åsigter i frågan, som ännu vidare kunna vilja göra sig gällande — emedan mitt både första och sista ord deri är uttaladt. Träskvälder d. 21 Febr. 1859. C. Hedström.