dastrafl. De njuta fördelarne af varma och välförsedda boningsram, tillräcklig beklädnad och god kost, lefva i stundligt umgänge med kamrater och äro i tillfälle att förvärfva penningar. De sakna egentligen ingenting annat än friheten; men denna saknad förstår mången af dem att ersätta genom de lediga stundernas användande till att fostra och utbilda planer till kommande angrepp mot eganderätten och samhällsfriden. Man säger, att staten icke har råd att hålla straffivinrättningar, der delinqventerna på en gång både straffas och förbättras. Men är väl någon uppoffring för stor, som afser samhållete skyddande från de grofva brott och missdåd, som under nuvarande förhållanden synas vilja mer och mer taga öfverhand? Och kan man väl kalla dem väl använda dessa kolossala utgifter, som nu, snarare till skada än nytta, bortelösas på straffanstalter, hvarifrån fångarne etter utståndet gemensamhetsfängelse, utgå ofta mer förhärdade och åtminstone mer, knipsluge och illfundige, än de voro när de dit infördes? Vore det då icke långt bättre i både praktiskt och ekonomiskt bänseende, om än icke lika så förenligt med tidens filantropiska teorier, att göra bestraffaiogarne mindre långvariga, men mera affliktiva? Det nuvarande systemet är icke hållbart inför någon på förnuft och erfarenhet grundad pröfning. I stället för att skydda, hotar det att undergräfva den allmänna friden och säkerheten; i stället för att förbättra brottslipgarne gör det dem värre och vådligare än törut. De utkomma, väl försedda ej blott med allehanda underrättelser och genomtänkta förslag, utan ock med erforderliga penningar till nödiga förberedelser, och äro således törträffligt rustade att ånyo, och med hopp om bättre framgång än förut, anfalla det samhälle, som de hata, och våldtöra de lagar som de trotsa och förakta. Dessa förhållanden alstra en allmän osäkerhet och sväfva såsom ett Damoclessvärd öfver våra hufvuden, Vare sig i sitt hem eller ute på vägar och stigar, är man ej säker mer, hvarken till lif eller egendom. Hvem kan väl veta, om icke hans lif, hans hus, hans kassakista just i detta ögonblick utgör, på en af statens dyrbara straffinrättningar, föremål för mordiska och rofgiriga planer, hvilka så mycket säkrare skola bringas till utförande, som vederbörande hafva så god tid att utfundera och förbereda allt, som kan lända dem till framgång. Förr hände det endast undantagsvis, att brottsling efter slutadt arbetseller fästningsetraff löegafs för att, försedd med pass, sjelf återgå till sin hemort. Allmänna regeln var, att han skulle med fångtransport sändas till vederbörande länsstyrelse, som derefter förordnade om hans lösgifvande med eller utan föroläggande att inom viss tid skaffa sig laga försvar. Men i våra filantropiska tider anses detta förfarande vara alltför barbariskt. Nu blifva, så fort arbetsstraffen hunnit slutas, de värsta stortjufvar och banditer omedelbart frigifne från straffanstalterna, utan minsta kontroll på deras uppförande i framtiden, om man icke dertill vill hänföra, att den afstraffade förelägges afgå till hemortens residensstad) för att der å landskansliet lyfta behållningen af sin arbetsförtjenst. Nå väl: detta försummar han icke; han kommer till hemorten och utfår sina penningar; men hvad säkerhet har man sedan, att han söker genom ärligt arbete sig försörja? Ingen. Åugbätar och jernvägar lemna honom ypperliga tillfällen att hastigt och obemärkt förflytta sig till de långt aflägsna trakter i riket, der han ämnar utföra sina på otraffinrättningen uppgjorda anslag. Med tillhjelp af den besparade arbetsförtjensten kan han uppträda i hyggliga kläder, och tack vare passtvångets upphörande kan han med stolt uppsyn möta hvarje frågvis polisman. Hvartill sådant kan leda, det se vi nu af Hjerts och Tektors bekännelser. Om, såsom det förr med afstraffade fångar i allmänhet och med gröfre missdådare i synnerhet praktiserades, desse blifvit med fångskjuts hemsände till sina hemortslän, så hade de säkerligen icke kommit att der lösgifvas, med mindre de kunnat visa laga försvar; ty i afseende på personer, som med skäl anses vådliga för allmän säkerhet, lärer gällande författning föreskrifva, att de må hållas häktade under den tid, som för anskaffande af försvar varder dem förelagd. Man saknar således icke anledning till det antagande, att det gräsliga mordet på Upmark och hans körsven, för att icke tala om de många af Hjert och Tektor denna höst föröfvade inbrotten och stölderna, sannolikt ej kommit att tima, derest med dessa banditer förfarite efter den gamla goda seden, som de moderna filantropiska iderna bragt ur bruk. Till slut endast några få ord om det straff, som kan komma att drabba i fråga varande ogerningsmän. 14 kap. 1 S strafflagen stadgar, att den, som, i uppsåt att döda, med berådt mod beröfvar någon lifvet, skall, för mord, mista lif sitt, eller dömas till straffarbete på lifstid. Tillämpningen af det ena eller andra af dessa båda straff måste naturligtvis vara beroende deraf, huruvida de med brottet förenade omständigheter varit i mer eller mindre grad antingen försvårande eller förmildrande. Af omständigheter utaf det senaro slaget förekommer i närvarande fall såsom det af brottslingarnes egna berättelser kan skönjas, icke en enda. Man kan tänka sig ett mord, som, ehuru begånget med uppsåt, likväl tillkommit at öfverilning, under en upphetsad sinnesstämning eller under inflytelsen af en häftig passion, som gerningsmannen saknat tillräcklig moraliek kraft att kufva eller emotstå. Under sådana eller likartade förhållanden kan det vara rätt, att domaren tillämpar den mildare straffgraden. Men här förekommer ingenting ditåt. Tvärtom var mördandet här långt förut planlagdt och förberedt. — ——-— --— .W -—-——---?2n2 — ———— ? ? e t—Oeeqn ee —aujh——————