xvistandet utom hus i hög grad obehagligt. ):i Desto bebagligare har förmodligen vhistande och virandet inom hus varit! Nordosten är en turk, en ryss, en gemen en, en otäck gammal ont, för hvilken vi menniskobarn få betalt utan att ha pockat på någon som helst betalning. Nordosten är vår afgjorde fiende, en skojare, som nyper oss gröna och blå, en bandit, mot hvilken vi till lands väpna oss med pelsar eller med dessa moderna vordna långrockar, i hvilka nordens lejon se ut att kunna trotsa farorna på en nordpolsexpedition eller vidrigheterna under en vinter i Sibirien ... Är man icke så väl utrustad, insveper man sig i tälamodets mantel och hackar resignationens tänder af bara förargelse, alldeles icke af köld, nej gudbevars! Nå, än till 2j6s, då? H Till sjös väpnar man sig mot nordosten hufvudsakligast med Åsydvesten ... Nu, det vill säga i dag, då vinden en smula bedarrat(?) och man kanske hvarken behöfver pels eller långrock, torde kanske deremot tiden vara inne att företaga en liten julklappsvandring. Men glömmom icke långschalarne hemma! I all synnerhet, om vi sticka våra mer eller mindre röda näsor in i herr L. Larson 9 C:is strålande atelier. Så vackra Baker, som naturen sjelf, på lek, för kanske en enda dags Lutställning, kommer åstad, då buskar och träd gnistra som en enda ofantlig uppsats på jordens stora gästabudsbord, finna vi måhända ej, men allt; hvad vi se, bär dock smakens och konstens pregel, oberäknadt att det icke plötsligt försvinner för ett litet töväder juldagsnatten... Sådane stjernskott, som blixtra i en klar vinternatt eller ur en huld tärnas ljufva ögonpar, finna vi väl ej heller, men briljanterna i dessa garnityrer. hvilka äro värdiga att pryda en drottning, blixtra ej heller blott för stunden; den unga moder, som på julafton i år dermed smyckar sin väna personlighet, kanske smått gnolande på juvelarian ur Faust, skall måhända femtio år härefter se dem med oförminskad glans förhöja dotter-dotterns knoppande skönhet. Vi gå vidare. Hos F. W. Hasselblad Co. anhålla vi som en nåd och fordra som en rättighet att få vara ensamma, utan påhäng af småttingarne, ty, hvart skulle väl våra långschalar ta vägen, om vi skulle lyssna till alla deras utrop: Söta pappv, ge mej för all del den der Ågunghästen, vagnen, Kasperleteatern och Åkon, kom, som bölar så naturligt och som man rik tigt kan mjölka!!! Ja, vi frestas också att slå döförat till, då vi känna en betydelsefull tryckning på vår arm och höra en ljuf stämma sakta läspa i vårt öra: Snälla du, det der bernstenshalsbandet ä förtjusande, just ett sådant skulle jag vilja hall Hos hrr Sievers Bauer stanna vi i valets loch qvalet, hvilkon af de Åviso männen med hvar sin strålande julgran vi skola föra hem till julbordet och i hr C. Nissens af bonbonniörer, atrapper, malzipantärtor-, konfektyrer och krimskrams uppfylda, i ordets egentligaste mening smaktulla julutställning går det oss på samma sätt... Kanske stanna vi helt enkelt vid en liten 4julgris, en oskyldig, söt, välsmakande, rosentrynad griskulting, icke gemen och afskyvärd som dess namne, smutsbladet, hvarat den lägsta hufvudstadspressen äfven i år skickat på oss en mängd exemlar ... Från hr Nissens utställoing ha vi ej många steg till hr C. F. Lundbergs butik i f. d. juvelerare Lyons hus vid Magasinsgatan. Här möter oss en annan utställning, egendomlig i sitt slag. Det är ett urval arbeten af björkrötter, arbeten, som vid årets utställning i Mariestad belönades med silfvermedaljon. Man finner här spegelramar, lampor, ljuskronor, ljusstakar, borduppsatser, bord, toiletteprydnader, broscher, m. m, allt arbetadt i samma enkla material, hvars fantastiska former på ett särdeles smakfullt sätt lämpats till det ena ellor andra af ofvan angifna ändamål. För dem, hvilka sträfva efter det ovanliga i fråga om julgäfvor, bör denna lilla utställning erbjuda mycket af stort intresse, I fråga om julklappar måste vi Läfven med fara för oss sjelfva vedervåga att begå ett misstag och, för att få sanningen i dagen, lägga följande oss från landsbygden till handa komna skrifvelse under våra läsares och, framför allt, våra läsarinnors ögon. Till Krönikeskrifvaren i Göteborgsposten! Då jag villigt erkänner er talang att koka soppa på en spik (sit venia verbo!), så tar jag mig friheten hemställa, att Ni i eder nästa lördagskrönika bebandlar ämnet vLilgodsbefordringen å jernvägarnek. Det har händt mången jemte mig flere gånger både såsom afsändare och emottagare af ilgods, att jag fått det fördröjdt, och isynnerhet var detta olyckan förra jaltiden, då jag redan d. 20 dec. afsände som ilgods från Göteborg paketer, hvilka icke framkommo förrän på nyåret, oaktadt vägsträckan icke var längre än 12 mil. Huru mycken förargelse har icke uppstått, huru mången förhoppning icke blifvit gäckad genom en väntad julklapps uieblifvande! Och hvems har felet varit; jo, de öfverhopade ilgodsvagnarnes, der ett kaos, sorgligt att skåda, herrskar dagarne (och nätterne) före jul. Detta kan Ni gerna tala om för publiken, men gif på samma gång edra läsare, af det täcka könet isynnerhet, det kloka råd, att de å postkontoret inlemna sina paketer, företrädesvis de smärre; de kunka derigenom med säkerhet påräkna, att desse skola framkomma på beräknad tid till de väntande vännerna! — — —ä d. 17 dec. 1874. Praktisk. Si så der ja, nu har ni sjelt, herr(?) Praktisk en gång fått vara med om Åsoppkokningenf! En temligen mager soppa är den, som allmänheten, i olikhet med föregåendes år, fått till lils i detta års Nisse-Kalender, hvars förnämsta förtjenst ovedersägligen ligger i de efter vanligheten fint utförda träsnitten. Det bästa stycket i hela denna eamlirg af skäligen intet sägande prosa och poesi, är den uddhvassa satiren Kammarherren, af en känd