jag framför hennes rodnande ansigte. Jag visste förut, att det fanns ett manligt porträtt i den — han sade mig det den der dagen, och ni såg så förvirrad ut, när jag frågade er derom, att jag blef öfvertygad om att det var er fästman, och deraf kommer det sig att jag uppfört mig som en tölp, allt sedan ni kom hit af fruktan att tränga in på annan mans område. Men det har varit den svåraste strid jag någonsin haft att utkämpa, och då jeg i dag fick se, hvems porträtt det verkligen var, så trodde jag, att jag skulle förlora förståndet af glädje. Ty ni vet, att jag älsket er, Milly, allt sedan den der första dagen, då jag såg er med tårar i erå ögon, och jag tänkte att om ni kunde bry er det ringaste om denne ungersven med mjölkansigte, skulle ni kanske ej förskjuta honom, gedan ban blifvit man. Alltså, Milly, vill jag, alt ni lofrar gifva mig detta och tager originalet i stället — behagar ni göra det? då skall jog gifva er plånboken genast! Den tappre unge offloern förvandlades till en riktig pultron af de förhoppningar och farhågor, med hvilka han afvaktade den unga flickans svar, som ändock alldeles uteblef, ty Beth, som ej ville vara helt och hållet en stum åskådare, svarade för henne: — Naturligtvis vill hon det; hon skulle väl ej vara dum nog att vägra en ledsagare på sin resa genom lifvet, då hon funnit huru många missöden, som drabbat henne under en dags resa! Allt är som det skall vara och just som jog ställt till det; ni äro snälla barn, och jag skall gå och bedja mamma komma och. gifva er sin välsignelse! B8LUT.