2— —2.— — — — tillvaron af en, vi skulle vilja kalla det, offentlig demoralisation. Hvilken hederlig man som helet lärer väl ega rätt att fordra att varda trodd på sitt ord, då han fullt medvetet afgifver det i en sak, hvilken så som denna beträffar hans egna afsigter oller bevekelsegrunder. Desto mera upprörande måste det vara att se denna rätt förvägrad en man, för hvilken landets regent hyser så stort förtroende, att han använder honom såsom rådgifvare, och hvilken vi, nolentes volentes, dock måste erkänna åtminstone i sådan egenskap vara värd den vördnad, utöfvandet af ett högt och maktpåliggande statens värf vanligtvis alltid kräfver. Den kränkning, man tillfogar en person i sådan ställning, träffar ej blott honom utan äfven den konung, det folk, hvars förtroendeman han är; ty huru man bemöter en af deras främste män, kan förvisso icke vara någon af dem likgiltigt. Skulle förhållandet vara annorlunda, bevisar det blott att vi äro hunna långt på upplösningens väg. Nya Dagligt Allehanda erinrar, att föremålet för A.-B:s ifrågavarande hemsökelse genom sin ställning är urståndsatt att sjelf skaffa, sig någon upprättelse, och framhåller derför såsom en pligt för hvarje organ inom pressen, som är mån om densammas anseende, att i sin mån bidraga till den förorättades upprättelse genom att i anledning af A.-B:s oförklarliga förfarande uttala sig. Vi instämma i denna önskan just derför, att vi om vår press våga tänka nog högt för att icke tvifla om den riktniog, i hvilken dessa uttalanden komma att gå. Om pressens förvillelser kunna hejdas eller förekommas af pressen sjelf, är detta visserligen att föredraga framför användandet af sådana åtgärder, hvilka man, i sin afsky för älven-pressens skräckvälde, i frihetens intresse på andra håll nödgats vidtaga. Men vårt ogillande af A.-B:s oförsvarliga dått att förfara under fortgången af förevarande sak, bör dock icke komma oss att glömma egentliga bevekelsegrunden för dess första uppträdande. Det trodde sig med säkerhet veta det otroliga, attriksarkivariebefattningen, i stället för att anförtros åt den derför lämpligaste personen, skulle användas såsom reträtt för ett statsråd, som svårligen kunde antagas vara i besittning af de egenskaper, hvilka för sagda befattning måste vara oun dgängliga. Harmen öfver denna befarade kränkning af det allmännas intresse var det, som gaf A.-B. anledning att göra det anlopp, hvilket blef hvad det icke behöft blifva: en ny kränkning, genom det sätt, å hvilket det utfördes, träffande ej mindre den enskilda, mot hvilken det riktats, utan äfven det allmänna. Felet ligger således hufvudsakligen i sättet, icke uti åtminstone den synliga bevekelsegrunden för handlingen. Ty knappast finnes väl någon, som icke medger det beklagliga deruti, att vid tillsättandet af-ett embete, det allmännas fordran att den just i fråga om detta öfverlägsnara dugligheten borde härför tagas i anspråk, stundom måst vika för nödvändigheten att skaffa ett afgående statsråd en s. k. reträtt. Genom ett sådant tillvägagående förolämpar man ovilkorligen det allmänna rättsmedvetardet. Man frångår sin skyldighet mot såväl staten som den enskilde ; ty liksom staten har rätt att för utförandet af sina förrättningar få i hvarje särskildt fall den härför lämpligaste kraften ställd till sitt förfogande, så sviker man ock sin förbindelse mot just denna kraft, om man, af hänsyn till annat än hvad härvid borde komma i fråga, tillbakasätter henne för en annan. Men, frågar man, dåfmed godkännandet af denna grundsats alla icke någon säkerhet finnes för att de för inträde i konuvgens råd lämpligaste personer äro ekonomiskt oberoende — är då meningen att förorda: antingen, att deras förut innehatvande sysslor fortfarande för deras räkning hållas lediga, eller, då detta onekligen är förenadt med mången olägenhet för det allmänna, att desse i laga-ordning besättas, och de afgående statsråden lemnas att bäst de kunna förskaffa sig någon försörjningsplats? Nej, vår mening sammanfaller icke med någotdera alternativet. Det kan, efter hvad vi anse, icke vara klokt, att ofta under lång tid hålla i reserv åt statsråd befattningar, för hvilka de efter afgången ur regeringen kanske icke ens äro lämplige och till hvilka de derför också sällan återvända; det är, åtminstone från den nyare förvaltningsrättens ståndpunkt, icke heller riktigt. Men lika litet klokt eller riktigt är det, att med tillbudet att inträda i konungens råd förkaippa utsigten af — i de flesta fall — ekonomiskt obestånd eller ruin. Ty hvad annat väntar väl den framstående duglighet, som änskönt utan enskild förmögenhet, ansett sig pligAAAAAAA —— I Starfsr dan dar tråkiga nartmannän gkall ao