sötekorg den 18 December 1874, Da torde vara få, eom icke med förvåning och djup ovilja tagit kännedom om det sätt, på hvilket Aftonbladet i dessa dagar ansett tillständigt bemöta en medlem at konungens råd. Till en början låter nämda tidning allmänbeten uttryckligen och på det bestämdaste förstå, hurusom dröjsmålet med riksarkivariebefattningens tillsättande vere förorsakadt af n. v. chesen för ecclesiastik-departementet, statsrådet Wennerbergs önskan att sjelf få begagna densamma såsom försörjningsplats vid en förestående afgåog från stadsrådsembetet; och sedan den sålunda omnämde i otvetydiga ordalag förklarat hvarje sådan önskan hafva varit honom fullkomligt främmande, liksom han om planen i fråga saknat hvarje kännedom, förrän densamma af Aftonbladet meddelats, bemöter A,-B. denna förklaring med ord, genomandade af verkligt förakt, och innebärande hvarken mer eller mindre, än att det afgifna beriktigandet icke vore förtjent af tillit, eller med andra ord: att A.-B:s framställning af de mörka intrigerna vore riktig och den angripnes beriktigande helt enkelt — en lögn. Det att vilja med än rå anslående utlåtolser om sin publicistiska pligt, om hämnande ljus öfver mörka intriger o. s. v. söka adla ett uppfångadt sqvaller och deraf i denna ton göra något stort, tyder på ett förbiseende af hvad i all synnerhet det publicistiska förståndet fordrar; men det att med beskyllning för lögn möta en ärlig mans öppna försäkran om hvad han i saken har sig bekant — det är mer än oförståndigt, det är rått. Och der man icke af grundsats skänker sitt bifall ät hvilket dåd som helst, blott det är riktadt mot en högre stående, skall tvifvelsutan icke mer än ett omdöme öfver Aftonbladete tillvägagående i denna fråga göra Big gällande. Vi måste uppriktigt bekänna, att antydningen om statsrådet Wennerbergs förestående afgäng ur regeringen i och för sig synts oss högst osannolik. Han har, att döma efter tecknen under senaste tiderna, lyckats försona sig med vårt herrskande riksdagsparti, han har hos dettas ledande krafter erfarit sympatier för sina påbörjade reformer i undervisningsväsendet och, oss veterligen, har ingenting inträffat, som skulle kunna föranleda honom att nu lemna den vigtiga och betydande plats, ban innehar. Derjemte måste det hafva förefallit en hvar med rågon känredom om förhållandena högst otroligt, att den ifrågasatta reträtten skulle hafva sökts på det af A.-B, uppgifna hållet. Desto mera styrka egde dertöre hos den lugnt tänkande den förklaring, som tillbakavisade de gjorda påståendena. Att dessa på sätt, som skett, kunnat vidbållas, är något oerhördt, och häntyder på DATERATS —