Slutligen upplästes de aktstycken, hvars utlemnade utrikesministern först begärt, ehuru han senare uppgifvit det. De röra grefve Arnims återkallande från Paris och hans påtänkta utnämning som tyskt sändebud i Konstantinopel. Efter ett uppskof i förhandlingarne börjades dessa åter. Man öfvergick nu till rubriken 3 i anklagelseskritten, hvaraf framgick, att af de saknade aktstyckena, 11 bref och 12 rapporter, 5 blifvit af grefvens sakförare senare till domstolen öfverlemnade, under det ett lemnats af legationsrådet grefve v. Linden i Stuttgart. Deremot hade ingen förklaring kunnat afgifvas om, hvar de öfriga aktstyckena finnas. — Arnim medgaf, att kan ensam haft nyckeln till beskickningsarkivet, der de hemliga aktstyckena förvarades, i förvar på sitt rum. Något öfverlemnande af arkivet till förste legationssekreteraren Wesdehlen hade icke egt rum. Nu följde vitnesförhören. Legationsrådet Wesdehlen erinrade sig, att grefve Arnim rågon gång under förliden vinter sagt, att han icke: skulle till arkivet lemna en skrifvelse, emedan den handlade om saker som endast rörde honom personligen, — På tillfrågan af grefvens sakförare, förklarade Wesdehlen, att skrifvelsen under n:o 33 ingått under Arnims bortovaro från Paris och af honom icke införts i journalen, emedan han velat öfverlemna åt Arnim att ajelf ombesörja den löpande behandlingen af denna depesch. Vvittnet Hammersdorfer förklarade, att de diplomatiska handlingarne brukat slumpvis journaliseras hvar tredje eller fjerde vecka i beskickningens arkivjournal, och att vittnet städse brukat utföra detta åliggande. Journaliseringar bade senare delvis skett, men icke efter grefvens homkallande; dock medgaf han på tillfrågan äfven möjligheten at att några journaliseringar senare skett. Han sade, att det ingalunda var omöjligt, att äfven några aktstycken kunnat bli förlagda, isynnerhet som den anklagade var mycket närsynt och ofta brukat förlägga papper. Det tredje vittnet Höhne hade icke något af väsentlig vigt att anföra. Vid slutet af sammanträdet anförde allmänna åklagaren, att efter det hemliga sammanträdet dagen förut en utförlig redogörelse för detsamma och ordagrant grefvens sakförare Dockhorers anförande, synbarligen efter dennes koncept, kommit till Vossische Zoeitung, men hvarken på domstolens eller hans tillskyndelse, hvartör han förbehöll sig tagandet af vidare mått och steg i denna sak.