Baålauma utslag. Rlaganden nar ipgatt tll AK. M:t med nådeansökan; om att fråa ådömda straffet varda beirlad. (A.-B.) Från Landsorten. Mord, biafsigt eller fantasi. I Uhs. P:n läses: Såsom man väl erinrar sig, väckte det mycken uppståndelse och undran, då kyrkoberden A. J. Weideman i Harbo marknadsdagen d. 9 oktober 1866 i Upsala spårlöst försvann, utan att man förrän d. 23 oktober erhöll kännedom om hans öde. Hans lik upptogs då ur Fyris-ån. Under de år, som sedan förlidit, hafva många gissningar och historier om W:s dödssätt gång efter annan varit satta i omlopp. Nu senast har ett samhällets olycksbarn, en prostituerad qvinsperson vid namn Carolina Nyblom, som å arbetsfängelset på Norrmalm i Stockholm varit intagen för tredje besan stöld, för fängpredikanten derstädes afgifvit en bekännelse, enligt hvilken hon skulle hafva bragt W. om lifvet. Hon har frän Stockholm blifvit förpassad till Upsala, för att der undergå ransakning. Hufvudinnehället af hennes utförliga berättelse är följande: N. säger sig af någon anledning hafva varit ond på och burit bat till W. och brann af lust att göra honom illa. Då hon d. 9 oktober 1866 fick se honom vara inne i staden, beslöt hon att passa på tillfälle. Hon såg honom gå in på Gillet, och hon passade på när han skulle komma ut derifrän. Då han derifrån utkom, säsom hon säger, rätt beskankt följde hon efter honom öfver Dombron och Östra Ågatan fram förbi qvarnfallet, då hon hastigt störtade på honom bakifrån, dervid W. handlöst störtade till marken. Hon tog då hans klocka samt vältrade W. från gatan ned i ån, der hon såg hans kropp föras ned mot dambordet. Derefter begaf hon sig utom staden till en lada, der hon tillbragte natten. Här fann bon föga ro och kom till den öfvertygelsen, att klockan skulle vara henne till skada och lätt kunna röja henne, hvarför hon tidigt på morgonen gick in till staden och kastade klockan på dambordet. N. var, då hon skulle begått denna handling, endast 15 eller 16 år. Hon är dotter åt en statkarl i Funbo och har allt från sin barndom visat de sämsta anlag. Alla försök att göra folk af henne hafva varit fruktlösa. Redan vid 9 års ålder rymde hon för första gången från sina föräldrar. Samma år W. omkom var hon redan en stamkund på arbetsoch försörjningshuset (IavaJiden). Hon har genomgått alla grader af elände. Hon föreger nu, att hon för att lätta sitt samvete afgifvit sin s. k. bekännelse. Att denna icke är sann, utan uppdiktad, anser man för temligen säkert. Hon har troligen aldrig sett W. Åtminstone har hon uppgifvit, att han varit en liten karl, och W. var dock ovanligt stor och grof. Man håller för, att hon, för hvars vagabondiska natur arbetsfängelset varit en pina, hittat på en sjelfanklagelse, för att få komma ut och vinna någon förändring i sitt läge, lika godt hvilken, möjligtvis i hopp att under transport och ransakning få tillfälle att rymma. Möjligt kan ock vara, att den fantasien, att hon dödat W., inrotat sig som fix id i hennes försvagade hjernsa. Den blifvande ransakningen skall väl bringa ljus i saken. Farlig lek. Från Landskrona skrifves: En olyckshändelse af upprörande art tilldrog sig härstädes lördagen d. 28 nov. vid middagstiden i det en af de vid ett vattenuppfordringsverk i den s. k. pannkakedammen anställde arbetare vid namn Nils Persson, såsom det uppgifves för att skrämma en kamrat vid namn Johannes Kruse, var nog oförlåtligt lättsinnig att i ett brädskjul genom en glugg mot bemälde Kruse aflossa ett med hagelskott laddadt skjutgevär med den bedröfliga påföljd attskottet träffade Kruse i högra sidan af hufvudet och bortslet ett stycke af pannbenet så att hjernan på en betydlig yta blottades. Kruse föll ögonblickligen framstupa till marken, men af några närvarande arbetare upprest hade han dock krafter nog att gå till ett hus å Norregatan, derifrån han sedermera transporterades till sjukhuset. Tillkallad läkare förklarade att såret var obotligt, men trodde likväl att den sårade, fastän sanslös, kunde lefva 2 å 3 dagar. Nils Persson samt de efcige vid olyckstillfället närvarande arbetarne voro i måndags inkallade inför rådhusrätten för att höras rörande den olyckliga tilldragelsen, men då det upplystes att Kruse ännu lefde, blef ärendet utsatt att förekomma någon annan dag.