tDZ — annat än menskligt verk. Jag skattar i hela den nyare tidens regime ingenting så högt som den oinskränkta offentligheten, så att ingen vrå af det offentliga lifvet förblir höljd i dunkel; skulle också det dunkla skenet från den blindlykta, hvarmed de föreg. talarne för oss belysa denna sak, falla på dess skuggor, det är ändock alltid bättre, än att de förbli obelysta, om det än skulle ha till följd, att den höga meningens förbannelse dermed inskränkes. Jag är tacksam för den skarpaste kritik, blott den rör sak — den skall då ock besvaras i sak. Jag har gåledes endast velat betona, att vi stå på riksintressets, herrarne der dels på lokalintressets, dels på sitt fornintresses sida, hvilket visar dem till Paris, dels på sitt nutida intresse, hvilket hönvisar till Rom. Vi befinna oss således på alldeles olika ståndpunkt. Elsas-Lothringens och tyska rikets intressen skola — derom är jag öfvertygad — slutligen sammanfalla, om än icke derigenom att vi underordna rikspolitiken under Elsas-Lothringens lokala behof och att vi ställa vår rikspolitik så, som hrr Winterer och Simonis gilla den eller föreskrifva den för oss, ty dermed skulle vi gifva riket ett kort lif. Jag har, eftersom tal. till sina sista ord just fogade en till mig personligen riktad apostrof, ännu några ord att anmärka angående bestämmelserna för landsutskottet. Det är mycket riktigt, att jag för två eller tre år sedan, och jag kan närmare säga ända till den tidpunkt, då vi lärde känna de bland oss nu närvarande deputerade från Elsas-Lothringen, hyst i viss mån mera sangviniska åsigter angående möjligheten att snart utveckla ett konstitutionelt och parlamentariskt lif i Elsas-Lothringen. Men sedan vi nu närmare lärt känna den tonart, hvari de valde representanterna för Elsas-Lothringen uppfatta rikspolitiken och riksintressena, kar jag, som annars icke är skygg i politiken, likväl känt en viss oro och tvekan, huruvida jag bör tillråda riket ett steg, som kan leda dertill, att vi i Elsas-Lothringen skulle skapa en parlamentarisk institution, hvars majoritet skulle kunna dela hrr Simonis och Winterers mening och uppfattning. Jag tror, att ett sådant parlament skulle innebära en stor fara för den europeiska freden. Jag tror, att valen snart skulle utfalla annorlunda, än nu varit förhållandet, men jag är alltför oviss derom, hvarför vi först måste se några prof derpå. Ett parlament, som hufvudsakligen skulle hemta sina inspirationer från det franska och romerska intresset, skulle icke kunna bestå utan en ständig förveckling mellan parlamentet och riksregeringen. Det skulle framkalla en stark upphetsning inom den allmänna meningen i Frankrike, kanske inom hela Europa, och jag anser det för mycket tungt att med en parlamentarisk församling, i hvilken sådana åsigter, som de af de elsas-lothringske deputerade representerade, skulle ha majoritet, beräkna den europeiska fredenmed samma sannolikhet för ett år och längre tid, som nu är fallet. Jag har derför anvisat för förslaget den form och den väg, hvarpå det kommit till er. — — Vi tro, att skolundervisningen i Elgas-Lotbringen hört till det bättre, ehuru den i jemförelse med Tyskland ännu icke kan anses god. I sen, hvarthän den franska nationen under en sådan ledning af skolundervisningen kommit med tiden, så att det är mycket svårt att återställa något fast, emedan den allmänna undervisningens tillstånd och resultat äro sådana, att det är lätt att vilseleda befolkniogen i afseende på dess rätta intressen, för att icke säga föra henne bak ljuset, för att den icke må bringa något säkert och klart uttryck för sina egna önskniogar och intressen in i en parlamentarisk församling. I det franska lynnet ligger ju en till ordspråk blitven lättrogenhet, ifrån hvilken befolkningen i Elgas-Lothringen ännu icke frigjort sig. Alldeles fri från delaktighet häri är icke den undervisningsmetod, som hittills varit rådande derstädes och i hvilken ganska många element deltogo och utöfvade inflytande, hvilka i sin herskares intresse hade fördel af att jag vill icke säga förfåa befolkningen, men af att icke göra den alltför klok. (Skratt från venstern). Vi fasthälla vid de åsigter, som förut af mig uttalats angående upprättandet af en landsrepresentation för Elsas, men vi måste gå försigtigt till väga. Vi få nu höra af laudtuskottets förhandlingar, om der kommer att idkas verklig elsassisk eller tysk politik eller främmande tendenspolitik. Men vi skola i alla våra mått och steg bestämdt ledas i första rummet af rikets intressen och framför allt dess säkerhet, hvad angår dess område och gränser, och huru litet jog annars ryggar tillbaka för ett djerft beslut i politiken, skall jag likväl icke af förebråelser eller öfvertalanden läta mig förmås att sätta det tyska rikets intressen på spel för att behaga elsassare, hvilka i allmänhet icke äro bland våra vänner, och jag skall äfven då hörsamma önskningarne från fertalet af mina tyska medborgare, sådana de uttalas här på riksdagen eller i förbundsrådet ; men forären icke af mig, att jag skall med stormande hast tränga fram på en så oländig och för rikets säkerhet och lugu betänklig mark, alltjemt beredd att bära ansvaret för följderna. Iunan vi skrida vidare, måste de ytterligare valen visa, buruvida de element der verkligen vinna öfverhand, som sträfva att aflägsna sinnena från det tyska riket och den tyska regeringen, och om så skulle vara fallet, måste vi först af en bättring i skolundervisningen och den uppväxande slägtleden vänta oss en bättring i förhällandena, hvilket valmännen nu se skeft och i oriktig strålbelysning. Blandede talare, som derefter uppträdde, var Windthorst, ur centrumspartiet, som beklagade den tillrättavisning, rikskansleren riktat mot de deputerade i Elsas-Lothringen för deras uppträdande. Den, som känner förhållandena der, bör ock veta, hvad mod söm beböfves för de deputerade att i det hela alls visa sig på riksdagen. Vi böra derför i sanning komma de herrarne på ett vänligare sätt till mötes. Öfver hufvud råder nu i afseende på ElsasLothringen en helt annan stämning än förr, kanske derför att man ännu icke i Berlin lärt sig konsten att styra nyförvärfvade länder. Man hade framför allt bort försona de lokala intressena med rikets allmänna intressen, men icke säga: vi ha eröfrat eder icke för er skull, utan för vår egen skull. Ett sådant talesätt är icke egnadt att vinna rikslandets befolkning, och det är likväl just det, som rikets intresse kräfver. Från Tyskland akrifves i öfrigt, att Tysklands handelsbalans för år 1873 stälde sig högst ogunstigt för detsamma, i det att