sig, sade man, att vittna falskt till fördel för den brottsliga, som trots sin peruk vågat förtrolla alla ungherrar inom societeten. Hvad var nu att göra? Huru skulle man vederlägga detta nesliga förtal? ty vederläggas måste det före vår afresa. Många förslag bragtes å bane, men syntes olämpliga, emedan de allesammans för mycket stötte på afsigtlig exposition. Man måste låta hela verlden veta att ryktet talade osannt, utan att man likväl sjelf syntes känna till detsamma. Deruti låg knuten. Slutligen var det jag som kom fram med följande förslag: Min hustru skulle låtsa ett illamående. Några damer bland hennes bekanta skulle på ett eller annat sätt förmås att besöka henne i rummet. Der borde de genom någon osökt och naturlig manöver bibringas den öfvertygelsen att ingen annan perukmakare än naturen någonsin haft med Amelies hufvud att skaffa. Dessa damer måste för öfrigt väljas bland dem, (ifall sådane funnos) som utan glädje kunna se en vacker qvinna beröfvas sina fullkomligheter. Planen antogs såsom god. Den enda svårigheten dervid var det sista vilkoret, hvilket dock nödvändigt måste uppfyllas, för att verlden skulle veta sanningen. Slutligen trodde man sig dock antaga de personer såsom lämpligast, hvilka föreslogos af min medhjelperska i intrigen. Denna gjorde dagen derpå besök hos dem, omnämnde att Amelie var illamående och frågade, om de ej ville helsa på henne och bortprata några timmar af den för en sjukling alltid långa tiden.