Trettiotre Balklädningar. kiza. — Svenskt original. I. Det led mot slutet af vinternöjena i Stockholm. Jag hade sedan jultiden betalt och min hustru förbrukat trettiotre balklädningar. Hon hade efter aldra måättligaste beräkning under denna tid tagit femtiotusen valssteg, dansat tio mil galloppader och afhört en hel volym artigheter, för hvilka senare hon dock, såsom jag ganningen till pris måste erkänna, alltid samvetsgrannt gjorde mig redo. Kan läsaren föreställa sig att hon detta oaktadt morgonen efter en bal gaf anledning till följande samtal: — Albert, sade hon och lade sitt lilla hufvud intill mitt bröst, så att hennes långa utslagna hår till hälften betäckte min morgonrock; Albert, vi gå naturligtvis på grosshandlare P:s bal i afton? Nu ver händelsen den att jag fullt och fast beslutat, att vi scks skulle gå på nämnde bal. Emellertid hade det alltid varit mig svårt att säga nej, då hon bad mig om något, såsom de trettiotre balklädningarne tillräckligt bevisade. Jag svarade derföre icke utan tog, för att under tiden vinna kontenans, hela banden full af det omkring mig svallande håret, lent och doftande, som hade det varit en med form och färg begåfvad vestanvind, samt tryckte det ill mina läppar.