got vidare, ty Bylön hörde henne med lätta steg aflägsna sig. Äfven patronen gick sin väg, fastän åt motsatt håll, hvarefter Bylän smög sig från sitt gömställe och tog vägen hemåt. Hade han likväl dröjt en half timma längre, skulle han fått se någonting som mera än allt annat ekulle intresserat honom. Patronen kom nämligen tillbaka och gick rakt fram till eken, som nyss dolt hans förhoppningsfulla söners informator. Han tycktes vara lika bekant med gömstället i det gamla trädet som trots Bylen sjelf; han gick likväl icko genast in deruti utan började först omsorgsfullt granska merken rundt omkring; men sedan kom ordningen till den temligen jemna bottnen inuti gömstället. Ett leende flög öfver hans läppar. Hvad var det han sett? Man hade inuti eken strött ett tunnt lager af aska och i detta syntes flera tydliga fotspår. Byln hade blifvit öfverlistad, liksom fordom Baals prester ... Patronen tog noga mått på fotspären och aflägsnade sig halfhögt mumlande: — Besitta den mamsellen! hon har hufvudet på rätta stället, och ett vackert hufvud är det! Vågade jag för hustru min, så skulle jag nästan ha lust att på allvar förnya den der kärleksförklaringen, som nyss var blott en komedi... Häraf kan man se, huru nyttigt det är för hustrurna att ha respekt med sig. Då patronen kom hem möttej han Augusta i allåen.