— Herr Fihl, yttrade slutligen den unga hushållerskan, har ni den der olyckliga tidningen till hands? — Jag har just tagit den med mig för att visa er, svarade Axel och framdrog med en djup suck det efterfrågade ur sin bröstficka. Augusta genomögnade hastigt följetongen. Under läsningen smög sig ett par gänger ett litet triumferande småleende öfver hennes läppar, hvilket nästan såg ut som om det framkallats af belåtenhet öfver hennes egen skarpsinnighet. — Jag vet nu med säkerhet, ett jag ej misstagit mig i min gissning, yttrade hon slutligen. : — Det är således den fördömde Bylen! utropade Axel. — Ja. — Och kan det bevisas? — Nej, gudnås, icke ensamt af detta. — Huru kan mamsell Augusta då vara så säker på sin sak? — Jo, förhållandet är det att herr Bylen ofta brukat låna mig böokgr, hvilka jag temligen grundligt studerat. g har derunder funnit att han, då han skrifver vers, såsom herr Pihl vet han gör, brukar stjäla en tanke hos en författare, en annan hos en annan... — Nå, men mamsell Augusta har aldrig nämnt för mig, att han visat er prof på sitt omtalta versmakeri .. — Jo, han har — Augusta tvekade litet — skrifvit åtskilliga glödande poesior tillmig .. . — Den slyngeln, och det har han vågat!.. — Jag har kastat alltsammans på elden,