preussiska generalstaben, hvaraf också hans korrespondenter ifrån denna tid buro synbart vittne. — Times korrespondenter intaga en snart sagdt offieiel position öfverallt der de äro anstälda och deras ställniog i Paris är föga mindre vigtig och inbringande än sjelfva Hennes Maj:ts ministers. Innehafvaron af denna post har under sig ett helt kansli och en rapportbyrå. Han står i den närmaste beröring med alla offentliga personer och myndigheter, hvilka genast öppna på vid gafvel sina dörrar för honom eller hans ombud. Han är bokstafligen furstligt aflönad; tidningen betalar t. ex. utom hans egentliga honorarium hvilket för Hartmanns företrädare utgjorde, såsom jag har mig personligen bekant, 100 sterl. i månaden, förutom alla omkostnader för korrespondentens byrå och privata våning samt för hans bord — hvilket i hans budget förslagsvis var beräknadt att mottaga sex gäster om dagen. Korrespondenten har dessutom under sig en 2:dre korrespondent eller rättare sekreterare, ty denne har ingen sjelfständig verksamhet, och tre eller fyra specialkorrespondenter, som behandla hvar sitt särskilda område, men alla stå i beroende af honom. Han har derjemte rätt att underhandla om anskaffande at upplysningar och dylikt samt att å tidningens vägnar betala. de uppgifter som lemnas honom, desto högre naturligtvis ju svåråtkomligare de äro. Att aflöningen af alla de underordnade korrespondenterna går på tidningens konto, faller af sig sjelft. — Hr Hartmann var mycket omtyckt inom journalistverlden i Paris, men detta är ej fallet med hans förut varande närmaste man, som nu provisoriskt sköter platsen, en MoldauVallach vid namn Blouwitz. Hvem som definitivt kommer i br Hartmanns ställe, är ännu ej bekant. Det är sagdt, att den nya stora operan skall öppnas till nyåret och dagen för den företa representationen har till och med varit bestämd till d. 5 januari. Många draga likväl i tvifvelsmål möjligheten att få allting färdigt till denna dag, ehuru arbetena pågå utan rast eller ro med en hel legion arbetare af alla slag. Jag läser i en tidning, Chronique musicale, några statistiska uppgifter, kuriösa nog, om den nya operan, hvilka här torde få anföras: Scenens golfyta är 10,000 qvadratmeter. Jernkolonnerna, som uppbära detta golf äfvenvensom underbottnarne, äro 512 till antalet. Längden af de linor, som höra till hissapparaterna för dekorationerna, utgör sammanlagdt 186,300 meter, vattenrörens längd är 8500, gasrörens omkring 14,000 och alla skorstenspipornas tillhopa 3500 meter. Motvigterna på hissverken väga 80,000 kilogrammer. — Det finnes i operan en yta af 8670 qv.-meter belagd med mosaik; om hvardera af de små marmortärningarne, hvaraf denna består, antages till 1 qv.-centimeter, så får man ett antal af 86,700,000 små tärningar. — De dekorativa kolonnernas antal utgör 302, det finnes icke mindre än 1433 dörrar och 5654 trappsteg! Det kan tilläggas, att den kolossala bygnadens längd är 173 och dess bredd 124 meter; höjden ifrån den djupaste källarbottnen ända till spetsen af lyran på den förgylda Apollofiguren, som pryder taket, är 79 meter, hvaraf 65 ligga öfver markens nivå, Man har länge hört talas om att till invigningspjes skulle gifvas Hamlet, naturligtvis med Christina Nilsson såsom Ophelia. Men på den aldra sista tiden har en ganska ifrig och ganska allmän opposition börjat förspörjas emot detta val. Man fordrar ett stycke till imvigningen, som skulle lemna tillfälle att framställa all den lyx och prakt, hvaraf teatern i personal, dekorationsoch kostymväg vore mäktig, hvilket ju för ingen del kan sägas vara fallet med Hamlet. Man finner det också vara en alltför stor utmärkelse för Ambroise Thomas att få sin opera uppförd vid ett dylikt tillfälle — isynnerhet en opera, hvars förtjenster icke äro aldeles höjda öfver kritik. Ambroise Thomas i all ära, och så direktör för Conservatoriet han är, men den allmänna rösten sätter honom icke obestridt på den främsta platsen af samtida franska kompositörer så länge Gounod lefver. Under den rörelse, som sålunda blifvit uppväckt rörande denna fråga, har det blifvit upplyst, att operans direktör hade öfverenskommit med en känd författare af talent, hr Armand Sylvester, att skrifva en libretto till ett stycke i 3 akter, hvartill Ambroise Thomas, Gounod och Victor Mass sedan skulle skrifva musiken för hvar sin akt, Detta förslag var af alla parterna antaget, och hr Sylvester hade redan sin text färdig, — den har till titel En fest i Versailles och låter handlingen törsiggå år 1672, samma år som Lndvig XIV gaf Lulli de första privilegierna på en opera i Paris, samt innehåller bland annat i 3:dje akten en stor ballett — då fru Nilsson förklarade, att bon bestämdt fordrade, att Hamlet skulle uppföras till invigningen samt gjorde uppfyllandet af denna fordran till vilkor för att hon vidare någonsin skulle uppträda på Stora operan Paris! — Bå berättas det åtminstone, och det är alltför troligt att så för håller sig. Se der, hvarför den publik, som ifrån hela verlden kommer att strömma till — A — Herr Pihl, yttrade slutligen den unga