— Madame ... sade vicomten med ögonen fulla af tårar. Bluette gaf honom en blick af outsäglig ömhet, men gjorde en vägrande åtbörd; derefter tog hon några steg tillbaka och höll sig orörlig som en bild af förtviflan. Under några minuter rådde en högtidlig tystnad. Det var Coquelicot som bröt den. — Herr chevalier du Vernais, sade han, ni vet att ert lif och heder bero på mitt förbarmande. Jag svär vid min eviga salighet, att, om ni ej löser madame från hennes ed, skola bevisen på er trolöshet öfverlemnas i kanslerns händer. Chevaliern bleknade förskräckligt, men bibehöll tystnad, . — Ni hör, sade Coquelicot. Greveplatsen ... och galgen ... ty man halshugger ej förrädare, man hänger dem... Du Vernois gjorde en hastig rörelse för att föra handen till sina läppar; men Coquelicot var snabbare än han, och han frånryckte honom en ring, som utan tvifvel innehöll gift. — Se här ett sköldemärke, som skall bli krossadt af bödelns hand, sade han. Vi skola nog finna någon kärra här för att föra herr chevaliern ända till Chåtelet .. — Vill ni återlemna papperen till mig, om jag samtycker? frågade du Vernais. — Ett ögonbllek, sade Coquelicot; ni skall lösa madame från hennes ed, och ni skall öfverlemna åt min husbonde herr Fouquets skrin... En djup förvåning afspeglade sig i du Vernais ögon. — Se så, herr chevalier, bestäm er. Tänk på att jag ej längre är ensam herre öfver er hemlighet... — Nåväl, ja. Jag samtycker. Du Vernais uttalade dessa ord med låg röst, men de hördes af alla. — Ack, min Gud! sade Bluette, i det hon hopknäppte