men slumpen... nej det var kanhända försyaen ... försynen ville att jag var utstäld som yttersta skiltvakt. Ryttarens förändring af väg öfverraskade mig. Jag nalkades krypande till en upphöjd plats, hvarifrån jag hade utsigt öfver hela fältet. Snart såg jag budbäraren stiga af hästen och gifva en signal, på hvilken man svarade. En fiendtlig officer kom ut ur en träddunge, och herr de La Morliöre öfverlemnade åt honom sin depesch. Jag rusade genast fram för att söka få fatt i dem, men de begåfvo sig på flykton vid åsynen af mig. Jag hade mitt gevär, som jag afsköt på måfå. Herr de La Morlidre blef sårad i venstra benet... Hans följeslagare tog honom på sin häst och lyckades rädda honom. Allt det byte jag vann var en häst och en kappsäck. Ett magert byte i sanning, ty hästen var förfången och kappsäcken innehöll ej annat än en brefrexling utan något värde för mig... Det är först efter chevalierns arrestering som jeg vid genomläsandet af denna korrespondens, hvilken varit tio år i mina händer, funnit det ovedersägliga beviset på er identitet, käre herre, tillade Coquelicot vänd till du Vernais, och på något som kan bringa er till Gråve-platsen, när det behagar den stackars Coquelicot eller hans herre, chevalier de Chastenay. Bluette hade orörlig lyssnat till Ooquelicots berättelse. Du Vernais tycktes vara alldeles tillintetgjord. 20 — Hvad betyder för oss en ed, som eftergifvits åt en förrädare? utbrast Fleur-de-Mai. Tala, min syster. — Jag har svurit, sade Bluette. — Men denna ed, som med våld blifvit dig frånryckt, har Gud ej mottagit. — Jag har svurit på krucifixet... — Denna ed är ett brott. Du skall tala . .: — Jeg har svurit vid min fars namn ... — Nåväl! det är i vår fars nämn, i vår heders namn, som jag, familjens hufvudman, befaller dig att tala, ..