dokument. Lyssna till mig utan att afbryta mig, fortfor hon, då hon märkte, att Fleur-de-Mai ville tala. Hon sänkte blicken och tillade i en mer öm ton: — Det blir först i morgon vi åter få tänka på vår kärlek. : Fleur-de-Mai kunde ej afbålla sig från att fatta hennes hand, som han kysste i det han förenade den med Bluettes hand. — Chevalier, sade stiftsfrun, jag har vetat att du Vernais var innehafvare af föreningsakten mellan de bretagniska herrarne och Fouquet. Jag har måst nedlåta mig ända till förställning och list för att erhålla full visshet härom; må Gud förlåta mig det. Då Vernais kom ut ur Bastiljen . . . — Huru? afbröt Fleur-de-Mai, är du Vernais fri? — Du Veraais, abbs Fouquet och Pepe. Det fanns ej lagliga bevis emot dem, det var derföre nödvändigt att frigifva dem och kasta hela skulden på er. öfverintendenten har ej velat återse du Vernais, som öfverallt bittert beklagat sig öfver att ha lidit för honom och sedan kommit i onåd. Det är Bluette, som först tänkt på, att denna onåd var allt för fullkomlig, allt för litet motiverad, allt för plötslig för att ej vara låtsad. Vi ha tillbragt två dagar än djupt inne i en vagn, än förklädda gående omkring chevalierns boning för att förvissa oss om, att ingen skulle komma dit från öfverintendenten. Vi ha sett hans bärstol utkomma nattetid utan facklor; det var en antydan, ty han kan ännu ej flytta sig, hans sår qvarhålla honom vid sängen, och han befann sig i bärstolen mellan lakan. Coquelicot har följt chevaliern ända till Bezons, der han har ett gods; han har med honom inträdt der och, jag vet ej genom hvilket medel, lyckats att få se honom sjelf och äfven återse honom, ty han har sedermera farit dit alla dagar. Han har sett ott skrin bäras ur hans bärstol, hvilket sedermera ej varit synligt; men af chovalierns kommartjenare Antoine har hen fått vete, att det var någon