2— — — —— — — Om ni är en tjuf, skall jag tillfredsställa er: bestäm sjelf min lösesumma, och huru stor den än må vara skell min bror betala den, jag ger er mitt hedersord derpå. Man skall ej förfölja er, det vill jag äfven lofra er. — Mina herre, svarade Coquelicot, jag är ingen tjuf, och jag har varit soldat i hela mitt lif. — Hvarföre har ni då tagit mig fill fåoga? — För att göra min husbonde till nöjes, det är hela saken, svarade Coquelicot. — Hvem är er herre? — En ung adelsmen från Blois, chovalier de Chastenay. — Jag känner honom ej, mumlade abbs Forquet. — Det är så med honom också i afseende på ers nåd; han har aldrig haft äran se herr abbån. — Hvarföre låter han då tega mig till fånga? — Det är hans hemlighet. För öfrigt kan ni ju begära förklaring af honom, min herre. — Hvar är han då? — Har vöntar oss i Ingrande, och han har tagit in i skjutsbållets värdshus. Coquelicot blef åter tyst. En kallsvett började frambryta i abbs Fouquets panna; han kände till faran af sin beskickning; han hade lemnat Paris i hemlighet, liksom kardinal de Mazarin fordom gjorde, och han började undra om han. ej blifvit tillfångatagen på konungens befallning. Ensligheten et den plats, der hans tillfångatagande egt rum, och det enkla sätt hvarpå det utförts lugnade honom dock ännu; det var omöjligt, att konungen af Frankrike kunde ställa en enda mån i bakhåll, då hån bade sex kompanier musketörer att förfoga öfver. — Min herre, sade Coquelicot till honom i det han sträckte ut handen och visade honom ett hvitt hus på hundra stegs afstånd, se der är skjutshållet. Det finnes der en värdshusvärd, som är något storordig. Jag skall