Kapten Chastenay. ) Roman af Ponson du Terrail. — Öfvors. fr. Franskan. — Jag tager vägen åt Ingrande, sade han, ty jag skall der finna en annan häst. — Då skall jag ledsaga er; men gif mig väskan eller ock krossar jag er hjerna. Abbån förstod att Coquelicot var omedgörlig, och han lät sig fråntagas papperen. Coquelicot kastade åter sin musköt på axeln, höll sin pistol i jemnhöjd med abbs Fouquets tinning och yttrade: — Framåt! vatten lider! Abben hade genast af Coquelicots myndiga ton kunnat förstå, att det var allvar af hans angripare, då denne sade sig skola skjuta en kula genom hans hufvud, ifall han försökte fly, och han underkastade sig nödvändigheten att vandra vid hans sida. Ooquelicot tog ut stegen, och de aflögsnade sig från den gamla eken, nära hvilken den döde hästen. låg utsträckt. Dessförinnan hade dock Coquelicot förvissat sig om, att sadelpåsarne ej innehöllo något. Under en timma gingo de framåt utan att vexla ett ord. Fången undrade hvad ändamålet kunde vara med hans tillfångatagande. Coquelicot tänkte på epåletterna, som Fleur-de-Mai skulle erhålla. — Min herre, sade abbeån slutligen, jag är okunnig om hvem ni är och hvad ni vill mig; men tillåt mig säga er, att ni spelar ett högt spel med mig. — Det är det enda medlet att vinna, min herre, svarade Coquelicot. ; ) Forts fr. N:o 2667