UGLALILIT UL UPUDLL KHULLUDIIHInI1916IH. ÖLIILSn. 1. skoldirektionen, hvilken han skarpt kritiserade. Ministern kunde endast hafva sin kännedom om det passerade genom tidningarne, och man visste väl, huru åtskilliga af dessa refererade. Men äfven om Andersen hade nyttjat uttrycket han, som kallar sig kung, kunde tal. icke se något ondt deri i och för sig, ty detta uttryck kunde brukas i ett sådant sammanhang, att det icke blott blefve alldeles oskyldigt, utan till och med ärofullt, och det skulle mycket intressera interpellanterne att af ministern få höra en riktig tolkning af det brottsliga i dessa ord. Det vore underligt att se, huru regeringen nu såge sig om öfver allt för att upptäcka något att haka sig fast vid, när man jemförde det med hvad förut strafflöst sagts både om Fredrik VII och Kristian IX. Några exempel derpå nämdes, men tal. afbröts då af talmannen, som icke fann det tillständigt att i tinget anföra förnärmande uttryck mot konungen; hvarefter Berg ännu framstälde några anmärkningar, slutande med att uttala den uppfattningen, att regeringen icke skulle vinna något godt resultat genom att gå till väga på sådant sätt. Worsaae svarade kort och lugnt, men lika klart som lifligt. Regeringen hade straxt underrättats om det skedda genom polis, som varit närvarande vid Arninge. Särskildt visste man, att Andersen på sjelfva mötet blifvit interpellerad rörande betydelsen af dessa ord, ehuru utan att svara. Man hade ansett, att en kriminell juridisk undersökning lätt. kunnat förmå honom till allt för ödesdigra törklaringar och uttydningar, och derför hade regeringen låtit sig nöja med ett administrativt steg såsom det skonsammaste. Andersen hade ej heller protesterat, hvarken straxt eller vid sin hemkomst. Men då kom Bergs bekanta artikel i Morgenbladet, som gjorde noggrannare förhör nödiga, och dessa visa, att artikelförfattaren framstält oriktiga påståenden om sakens hufvudpunkter, som nu göra Andersens ställning vansklig. Ministern yttrade slutligen att ban skulle göra sitt till att befordra lydnadens ande bland sina underordnade, särskildt bland skollärarne, desses politiska rättigheter dock oförkränkta. Berg erhöll derpå å nyo ordet och yttrade sig med stor häftighet, så att han upprepade gånger ådrog sig tillrättavisningar af talmannen. Han påstod, att der icke fans någon bestämmelse i lagen, som berättigade ministern att gifva Andersen eu tillrättavisning för de af honom begagnade orden, och att man, för att finna ett motstycke till förfaringssättet i denna sak, måste gå tillbaka till forntidens protokoll. Äfven Worsaae tog ännu en gång ordet och framhöll, att Berg icke på en enda punkt berört de fakta, han omtalat och kunde bevisa. Han uppläste ett stycke af protokollet, hvaraf framgick, att Andersen uttryckligen förklarat, att det till protokoll tagna vore öfverensstämmande med hans yttrande. Berg sökte likväl försvara Andersen dermed, att denne måtte hafva afgifvit förklaringen fram mot aftonen, då ban var trött och öfveransträngd af förhöret. För öfrigt yttrade Jagd, som inlade en allvarlig protest mot den praxis, som syntes blifva mer och mer allmän, att man framkom med interpellationer om alla möjliga saker och skrufvade småsaker upp till stora, samt slutade med att under allmänt skratt förklara, att Bergs fordran, att Andersens privata yttrande till honom skulle ega större trovärdighet än sex edsvurne mäns förklaring, var något af det starkaste han någonsin hört. I samma riktning yttrade sig Hindenberg. Af venstermännen uppträdde vidare J. A. Hansen, som gladde sig öfver, att man fått veta, att det var hela regeringen, som fattat beslut i denna sak, ty deraf kunde man se, huru hon uppträdde mot befolkningen, och det kunde vara bra att minnas till en annan gång; samt Zahle, som nekade, att det funnits något förgripligt i Andersens tal och beklagade, att man icke hade förhört någon af hans närvarande våänoner. Berg framstälde slutligen följande förslag till dagordning: På samma gång folketinget uttalar sitt allvarliga missnöje med det af kultusmtnistern nyttjade förfaringssättet mot skolläraren Andersen i Kjeldernås, går tinget öfver till nästa ärende på dagordningen. Vid torsdagens sammanträde synes grefve Holstein-Ledreberg hafva varit vensterns egentliga banerförare. Förelöpare voro Clausen och Kruse. Den förre, som suttit vid Andersens sida, medgaf, att han begagnat uttrycket Den der kalder sig Konge-, men att Han icke menat något elakt dermed; och båda påstodo, att han icke blifvit humant och lämpligt behandlad. : A andra sidan uppträdde Bille med ett skarpt och lysande föredrag, hvari han sökte framhålla den oärlighet och samvetslöshet, som icke blott låge till grund för spörsmålets framställande utan yttermera i så talrika vitnesbörd framträdt under vensterns förares motivering. Han påminte äfven om en del andra rätt anmärkningsvärda saker, som tilldragit sig vid mötet i Arninge, hvilka man nu ville glömma, men hvilka kunde bilda en sann bakgrund till Andersens ytrande. Ytranden både af Zahle och Berg vid detta tillfälle gåfve vid handen, att det måtte hafva legat något i Andersens uttryck. Möten af det slag som i Arninge och Skanderberg, der den ene vensterns ledare utnämdes till framtidens minister och denj andre till Kung på Bogö voro för öfrigt i allmänhet tummelplatser för vensterns halfgudar och i allmänhet utmärkta af den ton, som kultusministern ansett röja sig i Andersens uttryck. Holstein Ledreborg framhöll, att sakens kärnpunkt var, att Andersen ohörd blifvit stämplad såsom den der gifvit ettjdäligt föredöme. För ötrigt beklagade grefven den politiska oviljan och bitterheten, som röjde sig mot venstern eller landtbefolkningen så hos regeringen som hos en mängd tidningar. Dessa senare ville göra landtbefolkningen till röda socialister, då den dock öfverallt vore konungskt sinnad. Detta kunde hafva farliga följder. Kultusministern förklarade derefter att han icke kunde taga emot den i dagordningen uttalade ogillande domen. Scavenius yrkade enträget på, att dagordningen ej skulle antagas, då det skulle vara för galet, om en sådan obetydlighet skulle föranleda tingets upplösning. Och slutligen förklarade konseljpresidenten, att, då kultusministern här hade handlat först efter samråd med hela ministören, regeringen, som ansåg dagordningen som ett misstroendevotum, såge sig, om den antoges, nödsakad att använda de konstitytionella medel, som författningen ställde till hennes förfogande. J. A. Hansen upptog till besvarande Billes häftiga utfall mot majoriteten, hvarefter talmannen afbröt förhandlingarne. Torsdagsastonen och fredagsmorgonen lärer hållits enskilda möten mellan den förenade vensterns medlemmar, hvarvid talmannen, Krabbe, skall mycket strängt hafva uttalat sig mot Bergs ytterligheter, hvarefter ej mindre Bogökungens grundtvigianska garde än den gamle J. A. Hansen, som i allmänhet synes vara mera fin och betänksam, uppsagt honom tro och lydnad. Krabbe lärer slutligen hafva hotat att upplösa sin förbindelse med partiet, om dagordningen antogs. Härefter var det omöjligt för Berg att sammanhålla sina trupper. På fredagsmiddagen började åter förhand. lingarna i folketinget. t ähBerg vände sig mot Billes angrepp mot venstern under sammanträdet dagen förut. Bille hade påstått, att många andra förr fått mottaga skrapor af regeringen, när de deraf gjort sig förtjente. Äfven under förutsättning, att Andersens straff varit vål(A a mA ÅA KARA —— — A— Ö — —ÖS-d TDOLM-UOU AUeL— — O— — A