OQO — usändt. Parlamentarism och konungamakt. Sdsom en liten kommentar till hvad H. T. för tisdagen d. 11 d:s anför i detta ämne efter den engelska tidskriften BExaminer torde vi böra framdraga några yttranden af en bland Englands hädangångne utmärktaste historieskrifvare och statsmän, som sjelf, både i egenskap at parlamentsledamot och medlem af regeringen stått i den närmaste förbi delse med båda statsmakterne och således obestri ligen är en pålitlig vägledare i dessa stycken, åtminstone hvad beträffar engelska förhållanden. Vi mena lord Macaulay. I sin Englands Historia säger han på ett ställe: Den lärosatsen, att suveränen icke är ansvarig, är tvifvelsutan så gammal, som någon del af vår konstitution. Den satsen, att hans ministrar äro ansvarige, är också från urminnes tid. Att ingen pålitlig säkerhet mot regeringsmissbruk kan finnas, hvarest ingen ansvarighet förefinnes, är en sats, som i vår Mu och i vårt land få skola vara böjda för att motsäga. Af dessa tre propositioner följer klarligen, att förvaltningen har bästa utsigten att blifva väl handlagd, om suveränen icke utför någon regeringshandling utan en ministers medgifvande och förmedling. Detta argument är fullkomligt riktigt, men vi måste ihågkomma, att argumenter äro konstruerade på ett sätt, och styrelser på ett annat. I logiken är det blott en idiot som medgifver premisserna och nekar den derutaf följande konklusionen, men i den praktiska erfarenheten se vi att stora och upplysta samhällen, generation efter generation, hålla på med att framställa vissa grundsatser och vägra att handla i enlighet med dessa grundsatser. Det kan betviflas, huruvida någon verklig statsförfattning, som någonsin funnits till, exakt motsvarat den rena iden af en sådan statsförfattning. I enlighet med den rena idn af ett konstitutionelt konungadöme skall fursten regera och icke styra; och det konstitutionella konungadömet, sådant det nu finnes i England, kommer närmare till denna rena ide än i något annat land. Likväl skulle det vara en stor villfarelse att inbilla sig, det våra furstar blott regera och icke styra) Detta hvad beträffar den engelske suveränens marionettskap i ministeörens hand. Låtom oss nu höra ett yttrande af den store parlamentstalaren,Bangående den parlamentariska styrelseformen, som torde vara väl värdt att taga vara på och begrundas af dem, som ega ordet i sin makt. Det låter visserligen delvis, som en paradox, men är otvifvelaktigt grundadt på den djupaste insigt i sorhållandena. Det är vid skildringen af William Pitt, parlamentstalaren par exellence, som han säger följande: Det parlamentariska styrelsesättet, likt hvarje annan mensklig inrättning, bar sina fördelar och sina nackdelar. Om fördelarne behöfver jag icke utbreda mig. Englands historia under de hundrade sjutio år, som förflutit sedan Underhuset blef den mäktigaste inrättning i staten, dess omätliga och ännu tillväxande framgång, dess frihet, dess lugn, dess storhet i konster, vetenskap och krigiska idrotter, dess militära öfverlägsenhet, det sällsporda i dess offentliga kredit, dess amerikanska, afrikanska, australiska och asiatiska herradömen, bevisa tillräckligt förträffligheten i dess institutioner. Men dessa institutioner, ehuru förträffliga, äro för visso icke fullkomliga. Den parlamentariska styrelseformen är styrelse genom talet. I en sådan styrelse är talets makt den högst värderade af alla egenskaper, som en politisk person kan ega; och denna makt kan förefinnas i sin högsta grad) utan omdömesförmåga, utan sinnesstyrka, utan skicklighet i konsten att urskilja personers karakter och tidens tecken, utan insigt i lagstifningens och statsekonomiens principer och utan skicklighet i diplomatien och krigsförvaltningen. Ja, det kan mycket väl hända, att just de intellektuella egenskaper, som gifva en egendomlig tjusningskraft åt en offentlig persons tal, äro oförenliga med de egenskaper, som skulle göra honom skicklig att möta en påträngande vigtig tillfällighet med snabbhet och fasthet. Så var det med Charles Townshem. Så var det med Windham. Att få höra dessa fulländade och snillrike talare var ett verkligt nöje. Men i en farlig kris skulle de hafva varit långt underlägsna i alla en regents egenskaper en sådan man som Oliver Cromvell, som pratade nonsens, eller en sådan som Wilhelm den tyste, som icke talade alls. När det parlamentariska styrelsesättet kommer till stånd, har nästan alltid en Charles Townshem eller en Windhem mycket större inflytande än sådana män som den store protektorn af England eller räddaren af den Bataviska republiken. I en sådan styrelse blir parlamentarisk talang, ehuru alldeles fränskild talangerna hos en god exekutiv eller judiciell embetsman, just den förnämsta nödvändiga egenskapen för beklädandet af den exekutiva och judiciella embetsmrodiceten. Ur den högre embetsmannaboken (The Book of Digvilies) skulle en egendomlig lista kunna upprättas på kanslerer okunniga i lagfarenheten, första amiralitets-lorder okunniga i navigation, kolonialministrar, som icke kunna upprepa namnen på kolonierna, skattkammar-lorder, som icke vetat skilnaden mellan fonderad och ofonderad skuld, och sekreterare vid Ostindiska kollegiet, som icke vetat om mahratterna voro mahumedamer eller hinduer. Somliga personer, ur stånd att se mer än en sida af frågan, hafva på dessa grunder förklarat det parlamentariska styrelsesättet vara ett positivt ondt och påstått, att förvexlingen skulle högligen förbättras, om den makt, som nu utöfvas af en stor folkförsamling, öfverflyttades till en enda person. Förståndige män skola troligen finna botemedlet bra mycket sämre än sjukdomen — — ——.. Månne vi ej i vårt gamla kära Sverige hittills för det mesta befunnit oss på en lycklig medelvög mellan den extrema parlamentarismen och absolutismen, hvilka ytterligheter, såsom alla sådana, ju beröra hvarandra, och månne vi ej göra klokt, om vi söka att qvarblifva på densamma?, . LR Insändt.