——— — v— norske pianisten, Chopins elev och vän, på samma gång vlejonet i Paris elegantaste salonger och en god trosast vän till hvarje nordbo, som med honom kom i beröring och var förtjent af hans vänskap. Till dessa afdildningar foga sig lifligt berättade lefnadsteckningar, hvari man som oftast igenkänner den ledande redaktörens lätta penna och förmåga af objektiv framställning. Återbildningar af föremål i naturen och inom konatverlden, jomväl i utmärkta träsnitt, öfversättningar från utländska, framstående författare, öfversigter af större eller mindre tilldragelser i inoch utlandet, det hela bildande en i alla bemärkelser angenäm läsning, se der, hvad som är det för denna tidskrift egendomliga och som gör henne förtjent af stor uppmärksamhet, fram för allt i Norge, men äfven i brödralandet Sverige, der man, efter hvad det vill tyckas, nu något mindre än förr svärmar för hvad utlandet i denna väg skickar på oss i massor, hvilka komma håren att resa sig äfven på den mest lidelsefulle tidningsoch tidskrifte-slukare. Tidskriften betingar 5 kronor 80 öre för halfår, oberäknadt postförsändningsafgift. Victoria Bundsen, om hvars framgångar vi här, hittills märkligt nog, endast haft andras hörsagor att meddela, sjöng i torsdags på Nya Teatern och tillvann sig, från första ögonblicket, hennes toner strömmade ut i salongen, denna uppmärksamhet, detta odelade intresse, som är den verkliga talangens triumf. Vi föreställa oss derför, att sångerskan hädanefter, då så tillfälle gifves, ej skall gå. vår dörr förbi, som ordspråket säger. Musikföreningens kapell och dess ledare gåtvo äfven denna afton fullständig visshet om att Göteborg nu eger en orkester, öfver hvilken det kan vara stolt och som, framför allt, icke visar benägenhet till att sjunka ned i slentrian eller lägga sig på latsidan. Dir. Aron Hultgren förbereder till nästa torsdag å Mindre Börssalen en konsert, hvartillbiträde utlofvats af hrr Sitt och Marschner, dir. Lindholm samt musikälskande af båda könen. Programmet upptager tonsättare sådane som Bach, Schumann, Lisst, Chopin, Rubinstein och Söderman; konserten inledes utom dess med en trio B-moll af Volkman, utfördt at konsertgifvaren samt hrr Sitt och Maraohner, ett tonstycke, efter hvad det förljudes, af stort intresse. sVinterträdgården hann aldrig att upplefva hvad vi nordbor, oberoende af almanackan, kalla för vinter. Redan d. 15 d:s stänges den för att åter inredas till cirkus. Fordom kunde Orfeus — om man skall sätta tro till sagan — segra öfver djuren, i våra dagar bli vi åsyna vitnen till motsatsen: Cirkus Löonard har slagit Beyerböckska kapellet ur brädet... Men — innan dess, innan Ånovember den femtonde dagen, hoppas vi, att allmänheten ej skall lemna den gamle vännen Leopold och hans trofasta skara i sticket, innan dess torde han kunna räkna på månget fullt hus, särdeles i afton, då programmet bjuder på en ny solist på dragbagun — och det måtte väl draga — hr Victor Werner, som utför en Ooncertino af Sachs samt romane ur Friskytten. Vidare förekommer ett splitter nytt potpourri ur Madame Angots dotter m. m. Äfgiften är för denna afton I krona, men så eger man i stället att, så långt utrymmet medgifver, åka fritt med för-alla-åkdonan, d. ä. omnibusarne, ut till konserten. På tal om konserter, Vinterträdgården och för-alla-åkdonen meddela vi här nedan följande, i går till utgifvaren af konsertbladet anlända, af godmodig, men derför ej mindre träffande satir uppfylda sändebref: Högädle Herr Redaktör! Jag har brukat besöka Vinterträdgården och känt mig ganska välmående af den musik, som der uppföres — d. v. B. jag har trott, att det var musiken, som gjorde det; men af förekommen anledning börjar jag misstänka, att det alls icke var musiken, utan tutingen, som åstadkom ofvannämde välbefionande. Jag KUppto ofrivilligt med armbågarne vid trummornas och trianglarnes Åbomberibom och Stjing-la-la uti Kutschke-polkan och andra nummer. Vid förstnämda musikstycke kunde jag. aldrig låta bli att säga: klang gutår! till min närmaste granne, antingen jag närmare kände honom eller icke — och jag får med nöje bekänna, att sådant aldrig illa upptogs. Jag smickrade mig med, att det endast var de egendomliga klangfärgerna, som lifvade mitt musikaliska sinne — och när jag rullade åstad hem — d. v. 8. rullade i den utomordentligt praktfullt utstyrda Föralla-vagnen — kände jag mig raka motsataen till illamående. Men efter hvad jag nu, från ett håll, der man säkerligen rätt förstår saken, erfar, skall man just känna sig illamående af den sanna musiken, Se här hvad Konsertbladetyttrar dessangående (det antages vara en person af de högre samhällsklasserna, med i arf bekommen nervös finkänslighet, som här talar): — -Nitt blod försättes i en sällsam rörelse; pulsen slår häftigt; tårar, -hvilka vanligtvis bebåda en paroxysms slut, äro Äblott tecken till ett ännu häftigare anfall; i det gista stadiet inträder en krampaktig sammandragning af musklerna; en darrning far genom alla bela(2) leder; en fullkomlig dödskyla i händer och fötter samt lamhet, dels i ansigtets, dels i öronens nerver; jag ser ej mer någonting, jag lyssnar ännu vett ögonblick — svindel — half — fullkomlig medvvetslösht. — Så skall det kännas. När jag nu betänker, huru oförskämdt bra jag brukat må, när ja kommit dundrande hem från Vinterträdgården uti den utomordentligt praktfullt utstyrda Föralla-vagnen, så bör jag bekänna, att jag befinner mig uti mycket stora tvifvel. Är det meningen, att man skall varda lam, blind, döf — och slutligen alldeles medvetslös vid åhorandet af den sanna musiken — eller ligger det måhända en viss grad af öfverdrift uti den med ven viss nervös finkänslighet utrustade personens ord? — Jag är en man, som gerna vill följa med sin tid — men huru varder detta väl möjligt, om jag varder lam i mina ben och min hörsel beröfvas mig? Dessutom är jag icke rätt säker om att svindel och ens 1: medvetslöshet vore för mig nyttigt — då jag t. ex. går på jagt, hvarat jag hittills varit mycket road. Skall jag nu afsäga mig både den muntrande Vinterträdgärden och den stärkande jagten? — ty dit måste jag ju komma, när jag varder genomträngd af den sanna musikens hela förädlande kraft: Ty jag will blifva förädlad! Och om det