Och för öfrigt var det midnatt; det var i maj månad, genom det halföppua fönstret inströmmade den välluktsdoftande sommarvinden, och den mystiska tystnaden i en sommarnatt är så gynnsam för två unga hjertan, som ha förtroenden af detta slag att utbyta. Madame de Mailly och Fleur-de-Mai betraktade hvarandra och talade ej mer... han olltjemt på knä, hon stående till hälften lutad mot honom. Slutligen beherrskade hon sig. — Ni far således till landet? yttrade hon. — Ja. — För huru lång tid? — Jag vet ej. — Nåväl, fortfor hon med ett beundransvärdt småleende, kom mycket snart tillbaka... jag skall kanske tro er. Fleur-de-Mai lät höra ett utrop af glädje och ville åter taga hennes hand. Men hon drog den tillbaka och sade: — Om ni vill, att jag till en början skall kunna tro på er kärlek och att jag sedan sätter er beständighet på prof, så måste ni framför allt göra er förtjent af förlåtelse. — ÄKr jag således brottslig? Stiftsfrun pekade på sitt fönster. — Tror ni, sade hon emåleende, att den helige fadren tillernar er en kardinalshatt för det vackra sätt, uvarpå ni trängt er in hit? — Det är sannt, medgaf Fleur-de-Mai; hvad fordras då för förlåtelsens erhållande? — Att ni genast beger er samma väg tillbaka. Farväl... Fleur-de-Mai var allt för artig kavaljer för att ej genast lyda; han tog afsked af den unga damen både med blick och åtbörder, hoppade ut på muren under fönstret och satte foten på stegen. Afväpnad af hans eftergifven