tagelsen, att de lefvande varelser som lefva af vegetabilier, äro de saktmodigaste och mildaste, då deremot vildhet och grymhet är ett utmärkande drag hos köttätande djur. Någon föreställning om den diet, som menniskorna i oskyldighetens tillstånd iakttogo, ingår väl också som grund för deras åsigter. I torsdags i förra veckan höllo medlemmar af nämde förening — the National Vegetirian Society — ett möte i Manchester. Härvid ädagalades dock, säger Pall Mall Gazette, att dessa vegetarianer kunna vara lika häftiga, åtminstone i ord och åtbörder, som deras köttätande bröder. Vid mötet uppträdde nemligen först en af föreningens förnämsta medlemmar och angaf först sina skäl, hvarföre han föredrog vegetabilier, framhöll derefter att det var stridande mot den hel. skrift att äta kött och utmärkte slutligen köttätarne såsom blodslickare och beskyddare af slagtarhus-. Häraf uppfordrades en gentleman, som syntes hafva, om man frånser köttätandet, fört ett mycket tadelfritt lefnadssätt, att göra några invändningar: Han hade afhållit sig från starka drycker och tobak i tretiotre år, men han tillbakavisade energiskt, att han eller engelsmän i allmänhet vore några blodslickare. Han åt sin Lbiffoch sin mutton. (Flera föreningsmedlemmar skreko här: kött, kött!) Han kunde möjligen ha orätt, men ban måste bekänna, att, efter hvad han hade hört denna afton om vegetarianismen, så lemnade han mötet mindre hågad att blifva en vegetarian, än han bade varit vid ankomsten dit. Han tillade också, att han af en förtrogen vän, som var vegetarian, hade hört, att en vegetabilisk diet vore den dyraste att lefva på. Denna Åolämpligaförklaring upptogs af mötet mycket illa. Den vegetarianen, som först hade uppträdt, fick några milda förebråelser af sina vänner, derför att han hade gjort för litet afseende på icke-vegetarianernas lättretlighet, men blef då sjelf arg och lemnade i häftigheten församlingen. Mötet, som emellertid rätt lifligt fortgick, lärer dock icke medfört några anmärkningsvärda resultat. Kungen af Birman har, berättar ÅPall Mall Gazette,, blifvit trött på det oupphörliga brå ket med myntning. Han lärer nu också vara betänkt på att helt och hållet förändra penningväsendet i sitt rike, behålla sitt guld och silfver i skattkammaren och skicka ut pappersmynt. En af hans rådgifvare lärer hafva styrkt honom i denna hans afsigt genom foljande anförande, hvilket bör bevaras åt efterverlden, något som möjligen icke skulle skett, om ej den engelska pressen tagit vara på det, då det efter all sannolikhet icke föres pågot protokoll i det birmanska statsradet: Eders majestäi, sade den kunglige rädgifvaren, åär alldeles för nådig, då ers majestät besvärar sig med att pregla det kungliga myntet; man behöfver inte mynta något alls. England, Frankrike och Amerika. verkställa det mesta af sina betalningar i hvad de kalla skattkammarförbindelser, och dessa äro endast pappersbitar. Hvarenda menniska tager dem som pengar, och man har känt folk som fört krig, emedan de icke ville ha verkligt mynt utan föredrogo detta slags papper. Tänk nu, Ers majestät kan köpa papper till endast några få rupier per ris och deraf erhålla en massa skattkammarförbindelser till ett belopp af tusentals lakhsaf rupier. Man lärer äfven hafva påpekat för H. M., att papper tillverkas af gamla trasor och att af de förnämsta fördelarne vid en obegränsad emi sion af pappersmynt ligger deri, att, ju mera uselt och fattigt och till följe deraf trasigt ett folk blir genom införandet af detta system, desto mera öfverflödande tillgång finnes för handen af råämnen för framalstrande af denna rikedom.