tag erskor i provinsen, men ingen hade förekommit honom så skön som den unga stiftsfru, han hade för sina ögon; ty hon var stiftsfru, hennes drägt utvisade det. Men en stiftsfru behöfde ej afgifva några klosterlöften, hon tillhörde verlden och kunde lemna sitt prebende för att taga sig en man. Fleur-de-Mai kanske visste detta, kanske visste han det icke; men hvad han visste var, att hon var tillräckligt skön för att förmå göra honom vansinnig, och han erfor plötsligt denna outsägliga känsla, som bemäktigar sig mannen vid åsynen af den qvinna, som han är bestämd att älska. Man har om kärleken uppgjort tusentals teorier. Enligt somliga är den en feber, enligt andra är den det omedelbara resultatet af en förutvarande inbillad böjelse hos sinne och hjerta gemensomt. Filosoferna påstå, att kärleken är en själens villfarelse, poeterna förherrliga den såsom den renaste och mest etheriska känsla hos den menskliga naturen; tretioåringarne önska, att man ej skall älska före den ålder de inneha, adertonåringarne påstå raka motgatsen. Med ett ord, ingen är ense med den andre hvarken om de symptomer, som föregå kärleken, eller om dess egentliga art eller om det sätt, hvarpå den alstras, och för att öfverensstämma med alla i en åsigt är det bäst att ej tala derom. Emellertid blef Fleur-de-Mai plötsligt kär. Bärstolen fördes framåt i rask fart, och det såg ut som om den resande damen ville snart uppnå ett hviloställe. — Morbleu! sade Fleur-de-Mai till Coquelicot, den qvinnan var skön som en engel, och priset för ett konungarike skulle knappt betala ett småleende af henne. Jag har god lust att följa henne. Ett småleende for öfver den gamle väpnarens läppar. — Ack hvad de unga äro sig lika! sade han. Deras hjertan antändas af första gnista. v Han gaf sin häst sporrarne för att följa sin herre, som redan börjat rida i galopp efter bärstolen.